Var tionde pojke mellan sju och tolv år fick medicin för adhd i fjol.
En av dem är tioåriga Lenni från Åbo. För honom började utmaningarna tidigt.
– Han hamnade ofta i konflikter och feedbacken från förskolan var ofta negativ. Det kändes som att han alltid gjorde något fel, berättar mamman Kristiina Rauhala.
När Lenni började första klass blev skolgången ännu tuffare.
– Han kunde inte sitta still i 45 minuter så han gick runt i klassrummet, låg under bänken och störde andra. Då började vi fundera på var problemet ligger.
Efter en omfattande utredning inom den privata vården stod diagnoserna klara: adhd, inlärningssvårigheter och dyslexi.
Läkaren rekommenderade adhd-medicin för att underlätta skolgången, men att hitta rätt preparat och dosering visade sig vara en utmaning.
– Han blev apatisk och sorgsen. Läkaren var tydlig med att det inte är något man ska acceptera, säger Kristiina Rauhala.
När de till slut hittade rätt medicin blev skillnaden som natt och dag.
Finland sticker ut i Norden
Finland har gjort en helomvändning i den nordiska statistiken över adhd-medicinering.
För 15 år sedan medicinerades finländska barn minst i hela Norden.
I dag är läget det motsatta, och särskilt medicinering bland pojkar i åldern 7–12 år har skjutit i höjden.
År 2014 medicinerades drygt 5 600 pojkar i åldern 7–12 år med adhd-medicin.
I fjol var siffran drygt 19 000, eller elva procent av pojkarna i åldersgruppen.
Motsvarande siffra i Norge är drygt fyra procent, i Sverige drygt sex procent och i Danmark närmare fyra procent.
Bland finländska flickor i samma åldersgrupp är andelen knappt fyra procent. En förklaring är att flickors adhd-symptom upptäcks ofta i ett senare skede.
”Ett uppenbart problem”
Att diagnoserna ökar i Finland och i övriga Norden beror delvis på en större medvetenhet och på att stigmat kring adhd har minskat, säger Terhi Aalto-Setälä, överläkare vid Institutet för hälsa och välfärd.
Men en annan viktig faktor är att skolmiljön har förändrats drastiskt.
– I dag gör man mycket grupparbeten och betonar självständigt arbete, vilket är särskilt svårt för dem som har utmaningar med uppmärksamheten, säger hon.
Enligt Terhi Aalto-Setälä tyder de finländska siffrorna på en överdiagnostisering och övermedicinering.
Hon efterlyser en djupare diskussion om varför allt fler finländska barn och unga medicineras, särskilt i förhållande till våra nordiska grannländer.
– Det här är ett uppenbart problem, eftersom vår samhällsstruktur, våra skolsystem och vårt hälsovårdssystem liknar varandra väldigt mycket. Norska barn är inte så annorlunda än finländska.
Terhi Aalto-Setälä pekar på en avgörande faktor bakom den kraftiga ökningen i Finland jämfört med våra grannländer:
– I Finland sker både diagnostisering och läkemedelsbehandling på primärvårdsnivå. I övriga Norden är reglerna striktare; där krävs det oftast en specialistläkare eller en läkare som är särskilt insatt i adhd för att få inleda en behandling.
Terhi Aalto-Setälä anser att det i grunden är motiverat att adhd-vården sköts inom primärvården, men för att det ska fungera krävs betydande förbättringar.
– Det förutsätter att vården koncentreras till team som är insatta i adhd, och att det finns tillräckligt stöd från den specialiserade sjukvården.
I dagsläget faller en stor del av ansvaret på en yrkesgrupp som redan är hårt belastad.
– Just nu bär skolläkarna ett stort ansvar. Skolhälsovårdens resurser räcker helt enkelt inte till för det multiprofessionella arbete som en högkvalitativ diagnostik och vård kräver, konstaterar Aalto-Setälä.
Norge: Vi behöver jämföra med Finland
I Norge diskuteras om diagnostiseringen av adhd borde flyttas till primärvården för att avlasta specialistsjukvården.
Nästan 50 procent av alla remisser till den norska specialistsjukvården handlar om adhd.
Heidi Aase, avdelningsdirektör för barns hälsa och utveckling vid norska Folkhälsoinstitutet, ser problem med den finländska lösningen.
– Primärvården är redan högt belastad och behöver bygga upp kompetens för att kunna utföra de här utredningarna, säger Aase.
Hon menar att Norge bör analysera den finländska utvecklingen innan man går vidare med en sådan reform.
Enligt Aase är adhd en svår diagnos där varje fall är unikt och bör behandlas därefter.
– Det finns inga genvägar till en diagnos. Om man förlitar sig på för få mätverktyg finns en risk för en kraftig ökning av diagnoser, vilket vi vill undvika.
Noggrann utredning krävs
Terhi Aalto-Setälä vid Institutet för hälsa och välfärd understryker att adhd-medicinering är en nödvändighet för många barn.
– Medicinering är verkligen en bra sak för många, det kan vara det som gör att de över huvud taget klarar av sin skolgång.
Men hon betonar vikten av en noggrann utredning innan man tar till medicin. Enligt henne måste man först utesluta andra faktorer som kan orsaka liknande symptom.
– Man måste titta på helheten. Hur mycket sover barnet – sover det ens? Är måltiderna regelbundna, rör barnet på sig och hur ser den allmänna situationen ut hemma?
Terhi Aalto-Setälä efterlyser också andra lösningar som komplement eller alternativ till läkemedelsbehandling. Frågan handlar i hög grad om skolans resurser.
– Vi måste fråga oss hur skolan klarar av att möta barn med olika behov. Har lärarna tillräckligt med verktyg och är gruppstorlekarna rimliga?
Medicinen inte hela lösningen
För familjen Rauhala har medicinen varit en räddning, men Kristiina Rauhala betonar att den inte är hela lösningen.
– Lenni går i specialklass och har en fantastisk lärare, skolassistenter och en skola där man verkligen förstår utmaningarna. Man måste stödja alla delar av vardagen för den som lever med adhd, säger hon.
Tack vare kombinationen av medicinering och rätt pedagogiskt stöd har Lennis skolgång nu tagit fart.
– Lenni lärde sig inte läsa förrän i tredje klass, men nu har han tagit igen mycket. Hans inlärning har nått en bra nivå, säger Rauhala.
Tycker du att diagnostiseringen av adhd i Finland borde flytta från primärvården till specialistvården så som i övriga Norden? Kommentera!