Mikael Crawford har gjort sig känd som en författare som inte drar sig för att driva med östnyländska karaktärer. Han har en personlig insikt i det brokiga persongalleri som Östnyland bjuder på, och hans tidigare romaner har inte haft brist på den varan.
Hans femte roman Fadern håller sig till en handfull karaktärer som bär ekot av författarens eget liv och egna erfarenheter.
Från att i tidigare böcker ha låtit sig ledas in på åtskilliga sidospår där en myriad av karaktärer har samsats om sidutrymmet, är det nu en mer samlad och rentav minimalistisk Crawford som har skridit till verket.
Resultatet är en roman som är levande och personlig, samtidigt som den ger utrymme för karaktärernas stora och små tankar och meningsutbyten att florera.
Parallellt med de östnyländska sommarstugevyerna, det sviktande minnet, de elaka grannarna och drömmen om damerna, finns faderns utanförskap i egenskap av utlänning.
Utanförskapet tar sig uttryck i att han gärna pratar om sådant han kan och är bekväm med: Skepp, fartyg, isbrytare – allt som en före detta sjöman kan tänkas känna till.
Fadern har kommit till Finland för att besöka den son han sent i livet har fått kontakt med. Tillsammans med sonen, svärdottern och några andra flyktiga karaktärer spenderar de en sommar i sina stugor nära Borgå i den östnyländska skärgården.
Dynamiken mellan fadern och sonen är beskriven med humor och sakkännedom, oberoende om det handlar om den beklämda tystnad som smyger sig in efter ett samtal som gick snett, eller om de befinner sig i de roller som de känner sig mest bekväma i.
För fadern är det enklare att relatera till svärdottern, som är av den glättigare sorten och som så ofta kommer med de avväpnande kommentarerna då det råkat bli spänt mellan fadern och sonen.
Sonen hade menat att fadern var just arketypen för en som låter sig luras av en romansbedragare för hans ego var stort nog så han kunde intala sig att en yngre kvinna kunde falla för honom. Den delen av diskussionen hade varit lättsam och sonen hade pratat raljerande och fadern hade fnyst ”Fake news” med jämna mellanrum och menat att där såg man just hurudana journalister var.
I boken finns flera partier som känns som tagna ur en typisk nyländsk familjekväll på sommarstugan. Stunden då fadern plötsligt öppnar upp sig och belevat börjar berätta om sina hemtrakter så att till och med barnbarnen stundvis tittar upp från sina skärmar är minnesvärd och välskriven.
Spången fadern planerar att bygga från stugan till bastun, för att barn och barnbarn i alla tider ska kunna gå till bastun utan att snubbla över krångliga rötter, blir som en symbol för hans vilja att inkluderas både av familj och av det finska skärgårdslandskapet. Han vill så gärna lämna efter sig något beständigt.
Där debuten överraskade läsaren med det ena påståendet mer chockerande än det andra, sitter nu en fader och iakttar en tallkotte i timmar. Jag gillar vart Crawford är på väg
Överlag porträtteras både fadern och sonen som mångnyanserade och kännande personer som får tid att iaktta och veckla ut sig under romanens lopp.
Mikael Crawford ger sig utrymme att skriva om alldagliga funderingar och händelseförlopp, vilket ger ett annorlunda och självsäkert intryck. Bland annat letar fadern efter ett borttappat måttband under flera sidor, samtidigt som andra saker dyker upp och påminner honom om gamla minnen.
Texten har tidvis ett avstånd, och ter sig som om författaren själv vore en iakttagare som stod på sidan av det hela, vilket användandet av beteckningarna ”fadern” och ”sonen” istället för deras namn, säkerligen bidrar till. Crawford har också en tendens att bitvis avslöja vad som egentligen händer, så att händelseförloppet vecklar ut sig för läsaren först flera kapitel senare. I den här typen av roman som ständigt bär på något outsagt, fungerar både avståndet och tendensen att inte gå rakt på sak.
Det här är utan tvekan en av Crawfords starkare romaner. Den ter sig lite som en motpol till den bitska debuten En liten bok om nästan ingenting, den av hans böcker som gjort mest intryck på mig.
Där debuten överraskade läsaren med det ena påståendet mer chockerande än det andra, sitter nu en fader och iakttar en tallkotte i timmar. Jag gillar vart Crawford är på väg.