Vem känner inte till Bröderna Grimm, och sagorna de samlade ihop i början av 1800-talet och publicerade från och med 1812 som Kinder- und Hausmärchen (Barn- och hussagor)?
Du har säkert sett, hört eller läst Askungen, Rödluvan, Törnrosa, Snövit och, förstås, Hans och Greta. Det sistnämnda syskonparets rätt så grymma historia spelas den här våren upp på Wasa Teater.
En klassisk saga
Ingredienserna i den klassiska sagan är välbekanta: syskonen, den snälla fadern, den onda styvmodern, den mörka skogen, häxan och pepparkakshuset hon lever i.
Det råder hungersnöd och styvmodern vill ha bort barnen ur huset så att maten räcker till. Hon för barnen ut i skogen och lämnar dem där. I skogen hittar sedan barnen det ätbara huset och börjar knaprar på det.
Häxan hör det och ropar: ”Knaperi knaperi knus, vem är det som knaprar på mitt hus?”. ”Det är bara vindens sus som viner runt ditt hus”, svarar barnen.
Knusper, knusper, Knäuschen, wer knuspert an meinem Häuschen? Der Wind, der Wind, das himmlische Kind.
Originalcitat ur Hänsel und Gretel
Häxan nöjer sig inte med svaret, kommer ut ur huset och ber barnen att komma in. Väl inne i huset får de mat men senare stängs Hans in i en bur. Han ska gödas för att senare ätas upp av häxan.
Emellertid ska Greta jobba som en piga för häxan. Grymt, eller hur? Men så är det ofta i bröderna Grimms sagor. I Sverige kallas de därför ofta som Bröderna Grym.
Sagan om Hans och Greta får dock ett lyckligt slut, åtminstone för barnen.
Svag början
På Wasa Teater spelas en scenversion av den engelska dramatikern Lucy Kirkwood från år 2012. Dramatiseringen är tyvärr inte den bästa.
Pjäsen börjar med bröderna Grimm som är i skogen för att leta efter sagor. När de har hittat en saga kommer den in i en maskin, en så kallad confabulator, som transformerar de muntliga sagorna till tryckta böcker.
Början är rätt så utdragen och tillför inte egentligen någonting till sagan. Upplägget påminner lite om Shakespeares Hamlet, där Hamlets barndomsvänner Rosencrantz och Guildenstern spexar sig genom pjäsen.
Men i Hamlet har vännerna en bärande funktion emedan Bröderna Grimms uppträdande i Hans och Greta känns påklistrat. Vi får inte heller veta någonting desto mera om Bröderna Grimm. Vilket kunde ha varit av intresse.
Okända liv
En snabb förfrågning bland vänner och bekanta visar nämligen på en stor okunskap om brödraparet. Ingen visste till exempel det rätta svaret på frågan om brödernas förnamn.
Jacob och Wilhelm hette de. Jacob Grimm (1785-1863) var ett år äldre än sin bror Wilhelm Grimm (1786-1859). Jacob gifte sig aldrig och tillbringade hela sitt liv som med- eller inneboende hos Wilhelm och hans familj.
De ligger också bredvid varandra i samma grav i Berlin. De studerade samma sak, hade senare samma jobb och levde ett liv i fullständig symbios. Det är kanske inte så intressant att berätta i en barnpjäs men det kunde ha varit värt ett försök.
Julpjäsvibbar
När sagan på Wasa Teater äntligen börjar händer det inte heller så mycket. Hans och Greta bor i en torftig stuga i den mörka skogen med sin snälla far och sin elaka styvmor.
Scenografin (av Nina Silfverberg) är ganska så stiliserad. Men stiliseringen är lite ofullbordad. Vissa av skogens granar spelas av skådespelarna.
De kallas i programbladet för träddansare. De dansade rätt så klumpigt. Man fick lite vibbar av skolans julpjäser och de stackars barnen som var tvungna att spela den tredje granen från vänster.
Koreografin är gjord av Lina Ekblad som också regisserade pjäsen. Det var hennes första regi. Hon är egentligen skådespelare och som sådan kunde man också bevittna henne i premiären.
Det var nämligen så att Linnea Hermansson som skulle spela Greta hade blivit sjuk och regissören Ekblad hoppade in med kort varsel. Och hon gjorde det faktiskt riktigt bra.
Samma kan kanske inte sägas om hennes rätt så blygsamma koreografier. Också när det gäller regin hade man önskat sig ett vassare grepp. Många rollfigurer förblir ganska bleka och statiska pjäsen igenom.
Härlig komik
Men det finns undantag. Markus Lytts härliga häxa med fint kroppsspråk och minspel ska nämnas. Också den fega och pipiga fladdermusen Bo, som är häxans ”medhjälpare”, förverkligas finfint av Tuuli Heinonen.
Pjäsen lyfter efter pausen när Hans och Greta har kommit fram till och in i häxans pepparkakshus. Inne i huset råder en härlig villervalla som förstärks av Silfverbergs dräkter för häxan och fladdermusen (och den levande kakelugnen spelad av Carola Sarén).
Nu är också barnen (och de vuxna) i salongen med på noterna. Det tisslas och tasslas, ropas och skrattas och glädjen står högt i tak fastän scenerna är ganska grymma.
Komiken förstärks också av att skådespelarna pratar knittel, en vers med ganska fri rytm som var vanlig i medeltida ballader och krönikor. Versmåttet är ganska grovhugget och det är ofta lite si och så med rimmen. I det övriga spelet fungerar versmåttet däremot mindre bra och känns styltat och styvt, framför allt i de mera allvarliga partierna.
Tyvärr slutar sedan pjäsen som den började. Skogen är tillbaka. Bröderna Grimm är med igen. Utan anknytning till det som just hade visats upp på scen.
Spelet i sin helhet blir säkert mycket bättre när Greta spelas av den tilltänkta skådespelaren. Då kommer också samspelet och kemin mellan Hans (Alex Holmlund) och Greta smidigare fram.
Pjäsen lämpar sig, de tunga ämnena till trots, för barn i låg- och högstadieåldern. Och det märktes tydligt under premiärkvällen att barnen gillade det de såg.