Finland har inte haft en kvinnlig simhoppare i OS på över 50 år. Det ville Lauren Hallaselkä ändra på. Och nära kom hon.
– Potentialen fanns där. Alla repetitioner och antal hopp jag gjort under 14 år hade bäddat för det. Det kunde ha räckt hur långt som helst.
I junioråren knep hon ett historiskt silver i junior-EM efter ett år av satsning i sitt andra hemland Storbritannien. Sedan bar det av till UCLA i Los Angeles.
Framtidsvisionen var klar: flera års satsning och till slut ett ”hemma-OS” i LA 2028. Där skulle hon bli första finländska kvinna någonsin i OS-final i simhopp.
Men tiden i USA blev inte det hon drömde om.
– I USA tävlar du som lag och skolans framgång är prioritet. Jag ville prioritera min internationella karriär.
Hallaselkä gjorde väl ifrån sig i USA, men uppnådde inte alla sina mål internationellt.
Hon kände att hon inte fick den individuella coachning hon hade behövt. En skada var sista spiken i kistan: Hallaselkä valde att återvända efter ett och ett halvt år i USA.
Framtiden var oviss och vägen framåt allt annat än utstakad. Samtidigt var ensamheten i grenen ett faktum som skavde allt mer.
Snart insåg hon att gnistan hade dött ut.
– Det var inte människorna som fick mig att gå till hallen och träna. Jag gjorde det för mig själv. Så när jag inte längre ville hoppa för mig, så ville jag inte längre hoppa alls.
I Sportliv berättar Hallaselkä om hur hon till slut var redo att ge upp OS-drömmen, men även hur hon hittade en ny glöd. Den här gången med andra likasinnade vid sin sida.