Det börjar med ett uppvaknande. Ett ganska obekvämt sådant eftersom Ryland Grace (Ryan Gosling) vaknar med en andningstub långt ner i halsen och ett vildvuxet skägg som kletat fast i ansiktet.
Bättre blir det inte av att han inser att han är ombord på en rymdfarkost vars övriga besättning dött. Eller av att han har svårt att minnas vad han själv har ute i rymden att göra.
Återstår bara att ta itu med att undersöka skeppet för att stegvis komma underfund med sin egen roll i det hela. I form av återblickar levereras pusselbitar som både Ryland och publiken förväntas knåpa ihop till en begriplig bild.
Så småningom får vi ihop ett scenario med ett uppdrag som går ut på att ta reda på vad det är för organismer som håller på att fräta sönder solen och förpassa jorden till en ny istid.
Säg välkommen till ”Mission Impossible in space”!
Blast From the Past
Project Hail Mary spelar med välbekanta element. Vi har den egensinniga forskartypen med stark överlevnadsinstinkt (The Martian, 2015) som inser att kommunikation är roten till allt gott (Arrival, 2016).
Och så har vi den sympatiska utomjordingen (E.T., 1982 möter WALL-E, 2008).
Lägg sedan till lite rapp jargong i kombination med insikter om livets förgänglighet och rymdens oändlighet så kan man väva in allt från Gravity (2013) till vilken månfärdsfilm som helst.
Faktum är att det är svårt att skapa nyskapande dimensioner i ett rymdäventyr som landar i frågan om vad det innebär att vara människa, och ensam. Som handlar om behovet av att känna sig sedd, behövd, bekräftad och älskad.
Behovet av att hitta någon som förstår en. Behovet av en vän helt enkelt.
I Project Hail Mary satsar regissörsduon Phil Lord och Christopher Miller krutet på att skapa ett humoristiskt, gulligt och lättsamt tonfall – på gott och ont.
Feelgoodfaktorn är onekligen hög, men något större djup är det svårt att hitta under den snygga ytan.
Ryan Gosling Show
Project Hail Mary är skriven av scififörfattaren Andy Weir som också skrev The Martian.
Och på samma sätt som Matt Damon fick chansen att ta ut svängarna i The Martian får Ryan Gosling nu möjlighet att äga scenen i 2 timmar och 36 minuter.
Och visst är han både charmig och cool, men mellan varven smakar replikerna lite väl mycket skriven text. Och den flamsiga attityd Ryland inledningsvis visar upp när det gäller forskningsbiten känns också lite påklistrad.
Däremot är hans relation till den sympatiska utomjordingen från första stund både rörande och berörande.
En film för och av vår tid
Även om jag trivs under stora delar av resan så gnager ändå känslan av att det hänt något med synen på publikens kapacitet som tittare under de tio år som förflutit sedan The Martian.
Att helheten dras med ett Tiktoktempo där utpräglade scener radas upp efter varandra, och där de enskilda scenernas tonfall accentueras med en viss sorts musik.
Och så är det något lätt klaustrofobiskt över hur långt kommunikationen mellan människa och utomjording skildras som ett härmande av varandras rörelsemönster.
Även den biten bär på en fläkt av Tiktok. Eller så är det bara jag som blivit cynisk.
