De färska nyheterna om World Cup 2028 får en stor roll också i veckans avsnitt av NHL-podden. Mattias och Anders betar av lyssnarfrågor – bland annat om World Cup-laget.
World Cup 2028 kommer att spelas i Prag och Alberta med sammanlagt åtta deltagande länder. Det finns mängder med frågor kring turneringens upplägg att gå in på. Sådana får ändå bli till senare.
I det följande ska det handla om frågor gällande hur Lejonen leds i februari 2028. Frågor som åtminstone borde finnas på ishockeyförbundets bord utifrån att OS var väldigt långt från en framgång för ledarstaben och processen.
Finallagen Kanada och USA leddes som NHL-proffslag. Bronslaget Finland styrdes som om det varit fråga om en Euro Hockey Tour-turnering. Amatörmässigt, osäkert och utan en drivande övertygelse.
Bronset borde inte få överskugga hur svajig vägen mot OS-medaljen var. Ingen som bar ansvaret för att planera och leda har orsak att känna sig nöjd. Trots bronset som i sig var mer än välkommet i en turnering med världens bästa spelare på isen.
Semifinalen bör svida
Det har gått exakt en månad sedan Lejonen förlorade OS-semifinalen mot Kanada. Efter att ha haft alla chanser för en helt enorm seger över världens bästa hockeynations bästa landslag.
Att den hägrande segern blev till intet när lagets spel krympte på ett förbryllande sätt överskuggades på tok för snabbt då Lejonen utan större problem avfärdade ett betydligt sämre lag i bronsmatchen följande dag.
Spelarna var mest lättade över att ha metallvara med sig från prestigeturneringen bara några dagar efter kvartsfinalen mot Schweiz som var på väg mot total katastrof bara minuterna före tredje periodens slut.
Coachen Antti Pennanen var lättad över att en flopp som hade varit oförsvarlig byttes till att han nu kan titulera sig medaljcoach i ett NHL-OS.
Förbundets beslutsfattare var lättade och nöjda över att medaljen igen ger total arbetsro utan behov av kritisk utvärdering.
Allt är väl. Pulinat pois, som republiken Finlands inofficiella valspråk uppmanar.
Gissar att all gryende kritik besvaras med total tystnad. Det vill säga kritiken som började bubbla upp till ytan under OS när det kom fram hur flera av Finlands spelare efter Four Nations hade önskat att Lejonen leds av en NHL-coach i en NHL-turnering.
Tack Sverige!
Som tur är har vi en granne där diskussion inte anses vara någonting lika onödigt för människosläktet som blindtarmen. Att man i Sverige nu börjat lufta bristen på förtroende som OS-spelarna kände gentemot förbundskaptenen Sam Hallam öppnar förhoppningsvis för en äkta debatt även hos oss.
I den svenska truppen fanns det enligt svensk media stort missnöje med hur Tre Kronor leddes i OS. Ledarskapet hade på tok för lite likheter med kulturen och principerna i NHL-proffsens dagliga arbetsomgivning.
De konkreta effekterna på isen blev hur Hallam inte insåg vikten av målskillnaden i gruppspelet. Att meriterade resultatgörare inte fick den speltid de hade förtjänat. Och att Sverige hade fel spelare inne på isen mot blivande guldmedaljörerna USA när kvartsfinalen avgjordes i förlängningen.
I NHL är spelarna vana med att om det är något coachen och hans stab har total koll på, är det vem som ska vara på isen i ett specifikt läge, vem som matchas mot vem och hur man maximerar resultatet.
Det leder till att spelarna litar på att det enda de behöver göra är att få ut det bästa ur sitt kunnande och koncentrera sig totalt på det. Ingen energi går åt till att fundera på varför coachen tar de besluten han gör.
Det är idealläget för att en spelare ska kunna låsa in sig i prestationsbubblan där bara nästa byte gäller och inga störande tankar splittrar fokuset.
Vågar påstå att USA:s spelare var betydligt mer fokuserade och inne i sin bubbla i förlängningen än Tre Kronor-killarna.
Sådant gör den där lilla skillnaden. I sådana stunder mäts coachen, hans stab och hela ledarskapsprocessen. Avlastas spelarna från allt annat till förmån för att prestera på topp? Eller, känner de osäkerhet och tvivlar på det som coachen ber och kräver av dem?
Gör de det i kritiska stunder, brukar den avgörande pucken hamna i det egna målet.
Osäkerheten präglade Lejonen i OS
Då Ilta-Sanomat under OS lyfte fram att ett antal NHL-spelare förra sommaren hade kontaktat förbundet med önskemål om att försöka få Florida-coachen Paul Maurice att leda Finland i OS fick spelarna svara på frågor om förtroendet för Antti Pennanen.
Föga överraskande förkunnade alla tillfrågade att Pennanen gör ett fantastiskt jobb. Lika lite överraskade det att de flesta som frågades berättade att de inte kände till hela diskussionen kring coachen.
Tro på det den som vill.
Något som präglade Lejonens spel i såväl Four Nations i fjol som i OS var bristen på spelglädje och kemi. Spelarna gjorde sitt bästa, jobbade hårt och var koncentrerade. Däremot växte inga fungerande kedjor eller radarpar fram.
Spelet började aldrig utvecklas, sprudla av vilja att utmana och av entusiasm över chansen att tävla och ställa upp för varandra. De är element som alltid funnits där då Lejonen spelat och presterat som bäst.
Spelare för spelare har Finland aldrig haft mer talang i ett landslag. Prestationerna som grupp var ändå aldrig ens nära sådana höjder som Lejonen i sina bästa stunder uppnådde i Nagano 1998, World Cup 2004, OS 2006 och OS 2014.
Hela tiden fattades ingredienser ur en riktigt lyckad helhet. Undertecknad påstår att den största enskilda ingrediensen som inte fanns där var spelarnas förtroende för ledarskapet.
Finlands bästa spelare kunde väl omöjligt undvika tanken att där turneringens två mest talangfulla lag, Kanada och USA, också i en landslagsturnering leddes precis som hemma i NHL och de smala rinkarna, fick Lejonspelarna anpassa sig till – ur NHL-perspektiv – inhoppare.
Går det verkligen att helhjärtat tro på en seger över Kanada i en OS-semifinal med det utgångsläget? Tvivlar. Mentala styrkan för att orka hela vägen fanns inte.
Nedräkningen mot World Cup är igång
Faktum är att då Finland fortfarande på 2010-talet kunde dra nytta av att coachningen och processen ofta gav en konkurrensfördel i jämförelse med Kanada och USA, är situationen i dag den motsatta.
NHL-tränarna sopar på 2020-talet golvet med coacher från de europeiska ligorna. NHL har blivit en otrolig tempocirkus där allt händer i rasande fart, trots brist på tid och utrymme.
John Cooper vet exakt vad som gäller i praktiken. Antti Pennanen har en teori om vad som kanske gäller.
Och följande dag möts Kanada och Finland i ödesmatch.
Det här borde vara en väckarklocka för ishockeyförbundet. Ett alarm som kräver drastiska förändringar. Det i samarbete med dem som ska göra jobbet på isen i World Cup om knappa två år.
Att fortsätta som förut är inte ett alternativ. När startar debatten?
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.