Orden rinner ur dirigenten, musikjournalisten och författaren Lena von Bonsdorffs mun då vi kommer in på ämnet kulturarv och tradition.
– Att demokratin förlorar fotfäste i vårt samhälle är liktydigt med att vi förlorar respekten för kulturens betydelse – kultur är i bästa fall ett sätt att lära sig förstå andra verkligheter, säger von Bonsdorff.
– Om man tror på att empati har någon betydelse så kan man bara gå den vägen att man förstår andras verkligheter. Det är viktigt att lära sig förstå verkligheten, inte bara ur din egen synvinkel utan andras också.
Att vårt samhälle inte längre bygger på de grundvalar som bildades för ett sekel sedan, då världssamfundet förstod att skapa regelverk för respekt och människovärde är skrämmande, enligt von Bonsdorff.
Hon ser exempel på hur samhällen försöker ändra på demokratibegreppet och styra kulturens framtid.
– Kultur är som att lära sig andra språk, genom språket förstår man att det finns mycket som är lika värdefullt som det som du har lärt dig är viktigt.
Damkörsförnyaren
Bonsdorff har gjort en lång karriär inom kulturlivet i vårt land, både som utövande konstnär och kulturhistoriker genom sina biografier och artiklar. För många är hon kanske mest känd för sitt värv som musikredaktör vid Hufvudstadsbladet där hon förekom i tre decennier.
I ungdomen studerade hon piano, men några elaka inflammationer, ”tennisarmbåge”, satte stopp för övandet. Mamma Ann-Sofi von Bonsdorff var musikpedagog och ledde bland annat. Radions barnkör så kören blev en naturlig tillvaro tidigt.
För flera studentgenerationer är von Bonsdorff bekant som dirigent vid Akademiska Damkören Lyran. Efter studenten reste hon till USA för ett år som stipendiat i Massachusetts.
När hon kom hem landade hon direkt i Lyran och avancerade snabbt till vice dirigent. Och då den ordinarie dirigenten insjuknade inför en konsert var det bara att hoppa in.
– Jag ledde Lyrans avsnitt i konserten, och Harald Andersén råkade sitta i publiken. Han tog snabbt kontakt och menade att jag måste komma till Sibelius-Akademin för att utbilda mig vidare.
Vid det laget hade von Bonsdorff redan en studieplats vid Helsingfors universitet där Erik Tawaststjerna var professor i musikvetenskap. Hon bytte och blev musikpedagog.
Den första egna kören grundade Bonsdorff på 60-talet vid Nylands Nation tillsammans med Erik Wahlström.
Kören sjöng bland annat Maos texter till Bachs musik. Personligen hon inte politiskt aktiv, till skillnad från sin bror Johan von Bonsdorff som brann för vänsterideologin vilket ledde till öppen konflikt med fadern Henrik ”Heki” von Bonsdorff.
Pappan var liberalt sinnad och en av chefredaktörerna vid Hbl.
Totalt blev det 16 år som Lyrans dirigent för Lena von Bonsdorff, där hon blev en förnyare av kören.
Förnyelsen handlade mest om att få upp ögonen för damkörens berättigande rent musikaliskt. På finskspråkigt håll såg man Bonsdorffs insatser, och hon kallades till Klemetti-institutet för att grunda en damkör som hon ledde i fem års tid.
Musikjournalisten
De allra första insatserna som musikredaktör gjorde hon för Yle där hon gjorde musikkåserier. Och då Erik Wahlström blev kulturchef vid Husis behövde bladet en musikredaktör, och von Bonsdorff fick platsen.
Året var 1980, en tid då musiklivet levde i en brytningstid.
– Folkmusiken och jazzen fick egna avdelningar vid Sibelius-Akademin liksom etnomusikologin fick en egen professur vid universitetet, alla skulle bli jämbördiga med den klassiska musiken, så det blev enormt tryck på kulturbevakningen. Det gällde att låta alla estetiker komma till tals i bladet. Rockmusikens placering i tidningen väckte också debatt, berättar von Bonsdorff.
Historikern
Lena von Bonsdorffs roll som historiker började genom ett förslag från annat håll om att kompositören Nils-Eric Fougstedt behövde uppmärksammas. Samma gällde boken om mecenaten Roger Lindberg. von Bonsdorff nappade på.
Sen tog SFV kontakt gällande Martin Wegelius och von Bonsdorff tvekade inte en sekund. Och än har åldern inte tagit ut sin rätt, en biografi över Walton Grönroos är på slutrakan.
Men vi återkommer till frågan om samhällsutvecklingen, den är ytterst kritisk.
– När vi ser hur vårt samhälle handskas med kulturen, det är detsamma som att vi håller på att ge upp vår demokrati. Värdedebatten saknas, avslutar von Bonsdorff.