Sengångarna består för närvarande av femton Vasabor och en Korsholmare. De träffas tre gånger i veckan för att promenera i stort sett samma rutt. Halvvägs blir det en paus på konditori för kaffe och bakelse.
– Den allra första början bestod i att det var några goda vänner som råkade bli änklingar ungefär samtidigt och deras respektive hustrur begravdes nära varann, berättar Björn Hagman.
Vännerna började vandra tillsammans, mellan Vasa centrum och begravningsplatsen. Ytterligare en person tog kontakt och frågade om man fick komma med – det fick han förstås.
– Den personen kontaktade i sin tur mig och jag kontaktade en person till och så var vi plötsligt fem, beskriver Björn hur gruppen växte till sig.
Medlemmarna har anslutit sig av olika orsaker. Det kan vara motionen, det sociala umgänget eller något annat som lockar. Sture Erikson berättar att han hade hört om Sengångarna och blivit tillfrågad om han skulle komma med, men det hade inte blivit av.
– Så tyckte min fru att jag skulle börja med gubbgympa, men det hade jag inte riktigt lust med. Då gick jag med i det här gänget, här får man social kontakt och gymnastik på en och samma gång.
Prat om musik och krämpor
Utöver motionen är det sociala ungänget en viktig del av Sengångarnas verksamhet. På promenaderna hinner man avhandla både det ena och det andra.
– Det är dagsaktualiteter, gamla minnen och historier från det ena och andra som vi har upplevt. Helt vanligt prat, säger Bengt Achrén.
Johan Hagström inflikar att det finns många musikintresserade och även ett par skickliga musiker i sällskapet, så det blir lite musik- och konsertdiskussioner också.
– Det är nog mycket prat om sjukdomar också, säger Folke Jungner. Men det är ju inte målet som är det viktiga, utan vägen – och det är under vägen som vi lär känna varandra.
Utöver de regelbundna promenaderna hemma i Vasa har också en del av sällskapet gjort längre utfärder, till och med utomlands. Stig Bergkulla berättar att han och tre andra medlemmar åkt Transsibiriska järnvägen och vandrat i Mongoliet och på Kinesiska muren.
Då Håkan Wikberg kom med i Sengångarna så började man planera en vandring till Santiago de Compostela. Träningen inför det bestod av några längre vandringar på uppemot 30 kilometer.
– Vi gjorde sen ingen 800 kilometers vandring, utan vi vandrade ungefär 120 kilometer på fem dagar, så vi fick en smak på det där med Santiago de Compostela.
Angående framtiden så säger Stefan Granroth, medlem i ”ungdomssektionen” (Sengångare födda på 1950-talet) att han gärna skulle promenera i Provence på våren.
– Det är ett bra initiativ det här, säger Håkan Wikberg. Och nu har det gått ut i etern, så alla vet om det.