I slutet av februari disputerade Carina Nynäs inom ämnet systematisk teologi, med en avhandling som fokuserar på gudsbilder i finlandssvensk poesi från modernitet till senmodernitet.
Doktorsavhandlingen bär titeln ”Det oavslutades gud”, och själv ser Carina Nynäs på avhandlingen som ett vetenskapligt experiment.
– Jag bjuder upp ett helt sekel av finlandssvensk poesi till diskussion med de viktigaste teologerna och religionsfilosoferna från 1700-talet fram till i dag. Jag var helt enkelt nyfiken på vad detta kan ge vid handen. Och mig veterligen har ingen tidigare gjort någonting motsvarande.
När Carina Nynäs för nio år sedan sammanställde en antologi på temat religiösa motiv i finlandssvensk poesi insåg hon att det finns fler finlandssvenska författare som skriver om Gud och tro än hon hade trott.
– Det stämmer inte alls överens med bilden vi haft av att finlandssvenskar varit rätt så svala, för att inte säga areligiösa. Det är en sanning med stark modifikation.
Uppfattningen om finlandssvenskar som ointresserade eller direkt avogt inställda till religion härrör från sekelskiftet 1800–1900, när det pågick hårda strider mellan kultur och religion.
– Det man framför allt motarbetade och ville få bort var kyrkans förtryck av tankefrihet, av helt förnuftsvidriga dogmer. Filosofen Rolf Lagerborg konstaterade om generationen född på 1880-talet att man sällan har sett en hel generation gå ut så religionslös som det finlandssvenska kulturetablissemanget.
Gunnar Björling en lysande religionsfilosof
I avhandlingen djupanalyserar Carina Nynäs 47 dikter av 26 olika finlandssvenska författare, från Jacob Tegengren och Arvid Mörne till Agneta Enckell och Eva-Stina Byggmästar.
Nynäs intresserar sig för hur Gud och det gudomliga samt hur människans gudsförståelse gestaltas i det poetiska språket. Och en av frågorna som hon återkommer till är om poesins språksensibilitet kan ha insikter att skänka religionsvetenskapen och teologin.
Nynäs frågar sig om det existerar ett intuitivt, rörligt samspel mellan dikternas gudsbilder och den omvälvande utvecklingen av religionsfilosofiska tankar under 1900-talet, och hur poeternas gestaltningar av ”ärendet Gud” ter sig gentemot teologins skiftande gudsförståelse.
En poet som Carina Nynäs gång på gång återkommer till är Gunnar Björling – en poet som sprängde grammatiken och skapade ett nytt språk för den poetiska erfarenheten.
Nynäs säger sig vara nyfiken på vad Gunnar Björling läste eftersom hans tankar om Gud och religion känns mycket moderna för sin tid.
– Han är en lysande religionsfilosof och teolog. I sin poesi uttrycker han saker som våra bästa religionsfilosofer kommer fram till först hundra år senare. Och poesin känns precis lika levande i dag som den var då. Visserligen säger många att de inte förstår sig på Björling. Men när man läser honom i ljuset av religionsfilosofin är han fullkomligt genial.
En dikt av Gunnar Björling som Carina Nynäs tittat närmare på heter ”Levande spik” och ingår i samlingen Korset och löftet från år 1925.
I dikten finns ord och bilder som direkt för tanken till påsken och passionsdramat – ord som spik, död, grav, kista och tomhet:
Jag står spik på min grav, jag skall skrika och
blöda. Kom du i tårar, jag skall spricka i döden och
harmen slår öppen min kista. Och kom du med
blommor, ur grav jag fördunstar.
Du skall komma: en tomhet, som den där kan
fyllas. Jag går spik genom luften, jag går levande
klar, jag ej göms i en kista.
Carina Nynäs framhåller Björlings sätt att skriva om Gud som fullständigt lysande, utan att han funderar över vem gud är eller vad gud kan tänkas representera:
– I den här dikten ger Björling en helt ny ontisk glöd åt passionsdramat och Kristus. Han överför det till att tanken på att död och uppståndelse också kan vara inomvärldsligt i en människas liv. Och uttryckligen så här starkt!
Enligt Carina Nynäs har Gunnar Björling respekt för att det alltid måste finnas en aporia, ett mellanrum, när vi talar om Gud – något som religionsfilosofer som Martin Heidegger och Jean-Luc Marion betonar.
– Det här mellanrummet måste finnas för att vi ska kunna få syn på någonting som en levande ikon, såväl i språket som i livet. Annars står vi framför en idol som hejdar vår blick till nya tankar, till ny förståelse. Mellanrummet öppnar upp vår blick och ger en riktning. Det stoppar inte blicken genom att påstå någonting. Man vågar lita på öppningarna, mellanrummen, tystnaden mellan orden.
Har Gud ett hjärta?
Carina Nynäs fokuserar på symboler och metaforer och olika litterära strategier som författarna använder sig av för att ”väcka visioner hos läsaren om en gudsverklighet, som ändå ständigt glider undan såväl tanke som språk och kunskap.”
Eller, för att citera den franska filosofen Paul Ricœur: ”symboler ger upphov till tankar.”
Solveig von Schoultz hör till de mest analyserade författarna i avhandlingen, och en dikt som Nynäs fastnat för alldeles speciellt är ”Gudshjärtat” som ingår i samlingen Den bortvända glädjen (1943):
En enda minut är i min hand:
låg ö rinner ut i grönt vatten.
Vassvippors dropp. En lysande rand:
Skygg doppings solsläp.
Världar av jätteskyar
dem en osynlig hand grep.
Tränger åt sidan nattblå,
duvgrå och dimgrå.
Ljus brister ut. Vem sänker ner
Guds hjärta i grönt vatten?
Nynäs lyfter fram flera aspekter som man kan utläsa ur dikten, bland dem människans föreställningar om Gud och försök till gudsförståelse.
Och då gör Nynäs en snabbdykning bakåt i historien – från vår tideräknings början fram till vår tid:
– Ännu under fornkyrkans tid uppfattar man att människan lever inne i Guds stora verklighet. Så småningom börjar det stiga fram ett sätt att skriva om Gud som Gud i en annan tillvaro, som att Gud har skapat sig en egen tillvaro bortom vår tillvaro. Och då förlorar man också kontakten mellan dem.
I dikten förmänskligar von Schoultz Gud genom att ge hen ett hjärta. Detta är något som Carina Nynäs finner fascinerande.
– Jag har aldrig tidigare stött på detta i något sammanhang, varken i bibeltexterna eller i andra religiösa texter. Det är så enkelt och samtidigt så underbart. Det enda hon säger, och där hon också gör Gud mänsklig, är att Gud har ett hjärta.
Carina Nynäs påpekar dock att Solveig von Schoultz inte gör som man gjorde inom fornkyrkan där man så småningom börjar beskriva Gud antropomorfiskt, det vill säga genom mänskliga beteenden, tankar, känslor och uttryck:
– Solveig von Schoultz lyckas glida förbi detta, för egentligen säger hon inte någonting om vad Gud tänker och tycker. Istället bara ger hon Gud ett levande hjärta.
I det här sammanhanget gör Carina Nynäs en koppling mellan Solveig von Schoultz och sin absoluta favoritfilosof, fransmannen Jean-Luc Marion:
– Marion säger att ingen mänsklig fantasi, ingen mänsklig tankeförmåga kan beskriva Gud. Alla försök att beskriva Gud är som aska jämfört med det som lågar i Gud, i gudshjärtat. Så där kan vi koppla von Schoultz till en filosof som är verksam nästan hundra år senare.
En närvarande och frånvarande gud
Det som enligt Carina Nynäs kännetecknar dikterna från den senmoderna tiden är att man verkar uppfatta tillvaron som ett stort hologram:
– Vi är holografiska element i det här stora hologrammet, som många poeter helt enkelt väljer att kalla Gud.
Som idéhistoriker tycker Nynäs att det är intressant att se kopplingen tillbaka till kristendomens tre, fyra första sekler – att man uppfattar sig som levande i Guds verklighet:
– Sen kommer en tid när man söker beskrivningar för Gud. Men det finns en cirkelgång direkt från fornkyrkans syn på Gud, tillvaron och människans inplacering i tillvaron som återkommer på ett väldigt fint och öppet sätt i senmodern, postmodern poesi.
En författare som representerar tiden mellan modernism och senmodernism är Peter Sandelin, och en av hans dikter som Carina Nynäs fastnat för är ”Bortvänd Gud” från år 1983 som ingår i samlingen Regnets uråldriga sätt att regna:
att andas i en
paus, en skugga
och den flyttar sig
sorg snöar på din hud
och gud är bortvänd
lyser kanterna
Enligt Carina Nynäs placerar sig Peter Sandelin i en religionsfilosofisk och filosofisk tradition som gör gällande att Gud samtidigt kan vara både närvarande och frånvarande:
– Den här frånvaron är dock inte en banal eller kompakt frånvaro. Tanken på Gud handlar om ett liminalitetsfenomen: Gud finns även om vi upplever honom som frånvarande. Gud finns där som någonting som glimmar, som vibrerar i utkanten av våra tankar och våra liv.