Vasas gamla träläktare i Sandviken byggdes 1937 och är skyddad enligt detaljplanen för området. Men träläktaren har redan länge varit obrukbar eftersom den är i så dåligt skick att det är direkt farligt att röra sig på den eller i närheten av den.
Vasa stad vill riva läktaren och bygga nytt i stället, men både Museiverket och föreningen för det byggda kulturarvet i Vasa motsätter sig en rivning.
På måndagskvällen behandlade stadsfullmäktige i Vasa en detaljplaneändring som tar bort den skyddsstatus för träläktaren som hittills varit ett hinder för rivning av läktaren. Ändringen godkändes enhälligt och utan diskussion och har tidigare godkänts av stadsstyrelsen.
– Det visar att alla fullmäktigeledamöter i Vasa har samma syn på vad man borde göra med området, säger fullmäktigeordförande Frans Villanen (SFP).
Villanen hoppas att detaljplaneändringen ska vinna laga kraft om någon månad så att staden kan gå vidare med rivningen av läktaren.
En av tre bevarade träläktare
Endast tre stycken av de träläktare som byggdes före krigstiden finns bevarade i Finland. Sandvikens träläktare är en av dem, de andra båda finns i Helsingfors och Tammerfors. Byggnadstypen har blivit oerhört ovanlig och därför vill Museiverket att träläktaren ska bevaras.
– Vi är väldigt medvetna om att det har uppstått ett låst läge och vi vill absolut inte att det fortsätter under flera år framöver. Både Österbottens museum som tagit ställning i frågan och Museiverket anser att läktaren ska restaureras just för bruk som läktare, säger Museiverkets intendent Timo Kantonen.
Att restaurera läktaren är ändå dyrt. Enligt stadens beräkningar drygt 3 miljoner euro. Och en restaurering så att läktaren skulle bli användbar igen skulle också innebära att den förändras så mycket att det kulturhistoriska värdet går förlorat.
Intendent Timo Kantonen säger att museiverket känner till kopplingen mellan omfattande renoveringar och de konsekvenser de skulle få för läktarens kulturhistoriska värde.
– Om man lät undersöka mer återhållsamma och bevarande åtgärder skulle den här frågan kunna få ett lyckligt slut, säger Kantonen.
Frans Villanen säger att det redan har gjorts utredningar kring träläktaren och hur den kunde renoveras.
– Man har kommit fram till att det inte går att kombinera de här båda. Men det är klart att museiverket har rätt till sin åsikt också, säger Villanen.
Inte bra att träna där det är rasrisk
Christoffer Kloo tränar VPS damlag och har också själv spelat inför träläktaren på 1990-talet då den ännu var i användning. Han har fina minnen från den tiden när läktaren ännu var i bra skick. Men han konstaterar att allt har sin tid.
– Det är väl som med allt annat i livet. Det kommer till sin ände, så kanske det är dags att börja göra något åt den. Man måste kanske riva den nu.
I dagens läge är läktaren avspärrad med ett högt metallstaket intill eftersom den är direkt farlig att ens gå nära på grund av rasrisken. Kloo berättar att läktarens nuvarande skick också har påverkat matcher som spelats på stadion.
– Det är inte bra att man tränar på ett ställe där det är risk för att någonting skulle kunna rasa ihop. Emellanåt flyger våra bollar över stängslet och då ska någon hämta dem. Och på matcher är det bollpojkar och bollflickor som är där, inte är det bra för dem heller.
Enligt Kloo påverkar den fallfärdiga läktaren också hela känslan på stadion som annars är i gott skick.
- I fjol på VPS matcher såg jag några gånger att motståndarens fans som hade rest hit hade plakat där de gjorde narr av Vasa för den här läktaren.