De senaste åren har kroppsvätskor: kiss, spott och bröstmjölk varit synliga inom den alternativa scenkonsten.
Flera av de finlandssvenska fria teatergrupperna har anammat fenomenet som har sitt ursprung i performancekonsten.
I Elina Pirinens dansföreställning Mortal Tropical Dancers på Dansens hus förekom spott, bröstmjölk och kiss, och i hennes uppsättning Doves and Bloods på Teater Viirus kissade dansaren Karolina Ginman nästan obemärkt på scen.
Johanna Karlberg avslutar Viirus Guest-föreställningen Swedish Asshole med att slå en liten drill på golvet.
Kroppsvätskor på scen är inget nytt fenomen. I internationell scenkontext har norska Vegard Vinge och tyska Ida Müller debatterats i pressen efter sina timmar långa ”bajsföreställningar”.
Då Svenska Yles Peter Lüttge 2017 i samband med en recension av Vinge och Müllers Vildanden påstod att någonting liknande inte kunde hända i Svenskfinland kan man nu konstatera att det sker hela tiden, om än i marginalen.
Men vad ligger bakom scenkonstnärernas passion för kroppsvätskor och penetrationer på scenen?
Finlandssvensk teatergrupp leker med kroppsvätskor
Många refererar till Anders Carlsson, professor på Teaterhögskolan mellan 2016 och 2021, som den som hämtade kroppsvätskorna till de finlandssvenska scenerna.
Medlemmarna i teaterkollektivet 4 Floors of Whores, som består av skådespelarna Astrid Stenberg, Herman Nyby, Emilia Jansson och ljuddesignern Riku-Pekka Kellokoski, studerade på teaterhögskolan under Carlssons professur.
Gruppen har sedan 2021 jobbat med olika former av explicita riktiga handlingar på scen, så kallade real actions. Det vill säga att göra saker på riktigt i stället för att låtsas.
De har till exempel kissat på en affisch föreställande Marlon Brando, sprutat färgad yoghurt ur rumpan och utforskat orgasm på teaterscenen.
För Emilia Jansson handlar det delvis om att hitta tillbaka till en barnslig nyfikenhet.
– Vi övade först att titta på när den andra kissade i en potta, det var inte jättelätt att kissa framför någon annan. När publiken kom på plats blev just det okontrollerbara det spännande. Kommer vi att kunna kissa? Och kommer folk att avgöra om det är på riktigt?
Emilia Jansson förklarar att det just är tvetydigheten mellan fiktion och verklighet som är det som är spännande.
Antifascistisk reaktion?
Aune Kallinen, professor på Konstuniversitetets Teaterhögskola, betonar att det inte finns någonting som inte skulle platsa på en teaterscen.
Att många använder explicita real actions beror delvis på en estetik, förklarar hen.
Teatern står också alltid i relation till samhället och är i dialog med andra konstformer. Varför fenomen dyker upp just nu kan ha att göra med en samhällelig utveckling.
– Om vi ser hur världspolitiken sett ut de senaste fem till tio åren så ökar fascismen, kroppsnormer begränsas, vi ser hot mot sexuella och könsminoriteter, ökad rasism et cetera. När sådana fenomen börjar dyka upp reagerar konsten självklart på olika sätt, säger Kallinen.
Kroppsliga manifestationer som utmanar normen härstammar från performancekonsten på 60-talet. Till exempel gjorde konstnären Günter Brus 1968 en aktion där han drack sitt eget kiss och masturberade mot publiken medan han sjöng Österrikes nationalsång.
I samma veva gjorde Otto Mühl verket Piss Aktion där han kissade i Brus mun inför en fullsatt salong på Hamburgs filmfestival.
Brus och Mühl var en del av Wienaktionismen som uppstod som en reaktion mot den konservativa atmosfären i efterkrigstidens Wien. Deras aktioner var ett sätt att bryta tabun i samhället såväl som i konsten.
Samtidigt kommenterade kvinnliga performancekonstnärers verk ofta objektifieringen av kvinnokroppen.
Den neutrala kvinnokroppen
Dagens alternativa kroppsliga scenkonst handlar inte bara om att manifestera den utsatta kvinnokroppen. Snarare är det ett bejakande förhållningssätt till olika former av kroppsvätskor.
– För mig personligen handlar det om att avsexualisera min kropp. Jag har en kvinnligt kodad, vit, normativ kropp och jag har hela livet blivit sexualiserad och vi lever i ett hypersexuellt samhälle. Det har såklart politiskt sett stor betydelse om det är en brun kropp eller en som har funktionsvariation som gör samma saker, säger Emilia Jansson.
Den som just nu ligger i framkanten internationellt gällande real actions i konsten är Florentina Holzinger med sina äkta operationer, bajs och köttkrokar, en konstnär som också Tankesmedjan Magma lyfter fram som referens i sin rapport om de finlandssvenska teatrarnas framtid.
Hennes verk är också en stor inspirationskälla för många scenkonstnärer, också för 4 Floors of Whores.
– Jag tror också att uttrycket är en reaktion på vår omvärld, att vi är alienerade till våra kroppar och försöker gömma undan det abjekta i stället för att bejaka det, säger Emilia Jansson.
Abjektion beskriver någonting avskyvärt som väcker en slags äckellust: som till exempel kroppsvätskor. Det är filosofen Julia Kristeva som ligger bakom begreppet.
Emilia Jansson säger också att man inte kan ta aktionerna ur sin kontext, utan att de hör ihop med vad man undersöker i den specifika föreställningen.
– Om man plockar ut enskilda händelser blir de chockerande och explicita, vi vill implementera dem i en teaterföreställning och skapa en tvetydighet mellan verklighet och fiktion.
Varför kissas det inte på Svenskis?
Professor Aune Kallinen påpekar att det finns otaliga konstverk som behandlat till exempel just kiss: allt från statyer och målningar till scenkonst.
Hen undrar varför just kiss, bajs och sex uppfattas som någonting som står utanför det mänskliga.
– Kiss och bajs har varit en del av vår vardag. I Finland hade vi för mindre än hundra år sedan kollektiva utedass, där flera personer satt bredvid varandra och bajsade. Även synen på sexuella möten har ändrats och först nyligen blivit någonting privat. Samtidigt som porrindustrin är så stor. Det ligger en dubbelmoral i det.
Föreställningarna som innehåller explicita real actions har man inte sett på andra institutionsteatrar än Teater Viirus. Föreställningarna visas oftast i marginalen även om de har haft framgång i Norden.
Varför visas den här estetiken inte på finlandssvenska institutionsteatrar?
– De försöker serva jättemånga olika publikgrupper, så de är mer normativa i det de gör. Men institutionsteatrarna inspireras av det som händer i marginalen. Det kan man redan se gällande hur frågor kring dramaturgi har förändrats under senaste tider. De påverkas av marginaliserade konstformer och estetiker för att bevara sin vitalitet och relevans, säger Kallinen.