Sirius Teatern har ett rykte om sig att handlöst våga kasta sig ut i det okända, när man bestämmer sig för det.
Det kan vara allt från berättelser under vandringar längs städers bakgårdar, till överlevnadshistorier i ett (på riktigt) översvämmat källarutrymme i Åbo.
Då just den teatern bestämmer sig för att ta sig an den ryska regilegenden Andrej Tarkovskijs mytomspunna film Stalker (1979) om tre män som i en dystopisk miljö jagar ”Zonen” där ens drömmar går i uppfyllelse, är det lätt att förvänta sig en ruffigt existentiell jakt på konstens innersta väsen.
Men får jag det jag förväntar mig?
Ett förhörsrum vid den ryska gränsen, år 2037
Det vi i publiken vet på förhand är att Sirius i flera år har velat göra en egen version av Stalker, men aldrig lyckats komma i kontakt med bolaget som sitter på filmens rättigheter.
Istället bestämde man sig för att hitta på något helt eget, döpt till This is NOT Stalker.
Föreställningen inleds med en förinspelad röst som beskriver just det, men i en fiktiv version: om teatergruppen som i sin jakt på rättigheterna offrat allt, familjerna har lämnat skådespelarna, Finland har förträngt dem, och nu år 2037 har de fastnat i ett förhörsrum på gränsen mellan Georgien och Ryssland.
Det är där vi möter dem. Paul Olin som den lite spjuveraktiga men till slut ändå djupa karaktären, Cecilia Paul som gruppens pragmatiker, Wilhelm Grotenfelt som den angstiga, och Paul Holländer som den sköra lite frånvarande äldre mannen.
En kvartett klädd som ödemarksvandrare, slitna och trötta men fortfarande bärande på en dröm om det ultimata konstverket.
Fyra skådespelare i väntan på ... någonting
På scenen finns en terrassliknande konstruktion med ett bord och några stolar och fyra högtalare som in absurdum upprepar sina frågor; why are you here och why. Som en blandning av gränskontrollanters misstänksamhet och en röst från filmens urpremiärår 1979.
Där har de fastnat, i ett existentiellt ingenmansland, som i en absurd Beckett-pjäs där de tvingas vänta på... någonting. Ständigt med den där mystiska rösten från högtalarna som försöker få klarhet i vad de där fyra finnarna vill och hur det kommer sig att tre av dem heter Paul.
Småningom visar det sig att allt sannolikt är ett rollspel som Paul Olin säger sig ha konstruerat. Och så förvandlas berättelsen till en evig loop där händelser upprepas, som en rysk Babusjka-trädocka som rymmer ständigt nya varianter av den ursprungliga dockan.
Resultatet är ett komikfyllt absurt paket. Som en 2020-tals version av 1970-talets dystopiska existentiella bråddjup.
Ljudvärlden (Tony Sikström) och ljuset (Tuomas Honkanen) och regin (David Sandqvist) lyckas tillsammans med skådespelarkvartetten skapa en apokalyptisk atmosfär, där vi i publiken aldrig har någon aning om vad vi har att vänta oss.
Ensemblen är härligt samspelt. Den drygt två timmar långa föreställningen har en skön känsla av här och nu, som om allt skulle uppstå i stunden. Till och med det plötsliga brandalarmet känns för några ögonblick som en självklar del av föreställningen, även om det snart visar sig handla om en oljepanna som exploderat i grannrestaurangen.
Så måste salen utrymmas och vi får lov att vänta på fortsättningen ute på en mörk kylig gård, omgivna av historiska maskinparkbyggnader.
”Restore the faith in art”
Där under den komiska ytan finns de existentiella frågorna kvar.
Här har vi en skådiskvartett som säger sig vilja restore the faith in art (ja, delar av föreställningen går på engelska) där de fortsätter vänta på mötet med den berömda ryska producenten som de glömt namnet på.
Det är en väntan som doftar Samuel Beckett, han som väntade på sin Godot, en väntan inramad av absurda uppslag och omtagningar.
Nu hinner föreställningen faktiskt också bjuda på mer än bara doften av Beckett då Paul Holländer plötsligt, helt oväntat, får en chans att regissera Becketts Slutspel. Samtidigt som han läser ur manuskriptet han tydligen ständigt bär med sig, ifrågasätter han dagens teatertrender och vrålar fram en längtan efter oldschool-teater.
Att något sådant kan bli en del av jakten på Stalker, är typiskt för This is NOT Stalker. Den är som ett pussel av infall, som om rollspelets tärningskastande fått styra.
På gott och ont känns det som om ensemblen improviserat fram uppsättningens textinnehåll. Det är direkt och roligt, berättandet har ett fint flyt och skådespelarna är så självklart hemma i sina roller. Men det där existentiella djupet, vad som egentligen är meningen med jakten på det ultimata konstverket, vad som är meningen med livet och med konsten. De frågorna mera leker man med än gräver djupt i.
Och kanske det också är hela idén. En bild av vårt 2020-tal där svaren på de stora frågorna känns mer avlägsna än på Tarkovskijs tid.
I filmen Stalker når de tre männen till slut fram till den mytomspunna Zonen, men inser att den inte kommer med någon frälsning.
I This is NOT Stalker når man väl likaså till slut fram till den heliga graal man jagat, men också här visar det sig vara något helt annat än vad man väntat sig. Och inte heller här hittar man fram till något förlösande svar, snarare till ännu fler frågor.
Inte ens den där så ofta upprepade why are you here-frågan kan de fyra hitta ett vettigt svar på.
Men vägen dit är fylld av absurditeters skratt. Och en föreställning som under detta finlandssvenska spelår smakar något helt eget.