Den bästa tavlan jag sett på många år hänger i popkonstmuseet PoCo i Tallinn och heter Thus Spoke Cornholio.
Titeln syftar på filosofen Friedrich Nietzsches verk Så talade Zarathustra och på den store Cornholio, ett alter ego till Beavis som på 90-talet var den ena halvan i den animerade duon Beavis and Butthead som visades på MTV.
Tavlan förtjänar sin plats bland Banksy, Andy Warhol och Jeff Koons eftersom den ramar in populärkulturell trash, som Beavis and Butthead och förenar den med tung filosofi. Den fyller mig med samma slags omedelbar glädje som när man träffar två goda vänner i ett helt oväntat sammanhang.
Efter en del funderande förstår jag att Nietzsche och Cornholio är två sidor av samma mynt, det vill säga då den moderna människan så ofta ger upp sin inneboende frihet.
Beavis and Butthead är en generationsupplevelse. De satt främst i soffan och kommenterade musik de såg på teve och blev ett slags tidiga influencers. När de slog fast att glambandet Winger sög var dess rykte förstört.
I sociala medier finns nu en trend där människor svarar på frågan ”hurdan var du på 90-talet?”.
Jag kan svara för många av oss: som Beavis och Butthead. Teven stod på och vi lät dagen glida förbi.
Från publik till konsument efter laman
Efter det tidiga 90-talets lågkonjunktur visade teven upp en bild av en värld där amerikanska ungdomar levde glittrande liv i Beverly Hills och där varor av olika slag lovade en bekväm framtid.
Nackdelen med 90-talets framväxande skärmberoende var att det under stora delar av dagen inte sändes något vettigt.
Ändå tittade vi på hur exempelvis Ostos-tv sände reklamprogram om alla möjliga märkliga prylar. Och formades på samma gång till konsumenter snarare än publik.
Föremålen är fortfarande kulturella referenspunkter och i synnerhet arombehållaren Aromipesä blev en favorit. Den fungerade genom att placera ett kokkärl i en behållare av styrox.
En vän fick nyligen nys om ett kärl som är till salu i Reso. Jag lovade plocka upp det ifall hon gör en affär.
Meningslösheten som kom med att slösa bort vår tid genom att stirra på teve uppvägdes av filosofistudier där man kunde fundera på varför livet kunde kännas tomt och meningslöst.
Profetiskt när Cornholio behöver toalettpapper
Det fanns vissa fördelar med att översköljas av reklamvärldens och marknadens möjligheter, På varuhusets galna dagar köpte jag min första bok av Nietzsche, Så talade Zarathustra.
Boken handlar om en man som lämnar samhället, lever för sig själv i bergen i tio år och fylld av mognad vishet och kärlek återvänder till människorna för att dela med sig av sina insikter.
Zarathustra är ursprungligen en antik persisk profet som anses vara grundare till zoroathrismen, en lära där människan besitter frihet att välja mellan gott och ont.
Marknaden tvingar oss också att ständigt göra olika konsumtionsval, men åtminstone jag känner mig inte friare av att kunna välja mellan femtio ostar. Inte heller av möjligheten att scrolla vidare i ett gränslöst flöde av reels eller videor.
Det finns en profetisk ström i Cornholio. Han uppenbarar sig de gånger som Beavis överdoserar på socker eller andra stimulantier, rycker i kroppen, för upp sina armar och utbrister: ”I am Cornholio, I need TP for my bunghole”.
TP betyder toalettpapper och bunghole stjärthål.
Ryckningarna påminner om konvulsioner, som kulturhistoriskt förknippats med människor med profetiska drag. Cornholio är en bild av människan som ständigt söker tillfredsställelse i en ny vara.
Människan behöver ständigt följa någon
I det dunkla galleriet betraktar jag tavlan som är målad av den estniska konstnären Olev Kuma. Den avbildar en scen där Cornholio tar sig in i cockpiten i ett flygplan och nästan får det att störta.
I en nietzscheansk anda tolkar jag flygplanet som vår kultur och Cornholio som den avgud vi valt att följa ända ner i fördärvet.
I ett avsnitt från 2011 får en sekt för sig att Cornholio är en reinkarnation av deras döda ledare och börjar tillbe honom istället. Episoden får mig att tänka på inflytandet som influencers fått över vår offentlighet, över oss alla.
Tavlan får mig att tänka på hur människan i generation efter generation underkastar sig influerare, präster, idoler att följa.
Ytterligare en idol, Bob Dylan sjunger insiktsfullt: You're gonna serve somebody.
Cornholio behövs i ett Finland utan samtidstro
Finland är ett land utan geist och framtidstro just nu. Det är begripligt att människor söker hopp i olika typer av förebilder.
Politikerna erbjuder inga förtroendeingivande lösningar och det leder till att mobilen kan få en liknande eskapistisk och passiverande roll som soffan och teven kunde ha för min lama-generation.
En av de viktigaste poängerna i Nietzsches bok handlar om att rasera gamla värden och ersätta dem med nya. I hans fall ville han göra rent bord med religionens inflytande över kulturen och ge människor mod att leva och känna.
Kanske har Nietzsche aldrig tappat sin filosofiska relevans eftersom hans uppmaning att ta sitt eget liv på allvar ständigt resonerar i människan och uppmuntrar en till att hitta en egen sanning bortom rådande normer.
Olev Kumas tavla uppmanar till detsamma och jag tror att det är något vi alla behöver göra just nu.
Finns det en tavla eller ett konstverk som fått dig att fundera i nya banor? Berätta i kommentarerna.