Skam förekommer i väldigt olika omfattning.
Man kan skämmas för att man gjort bort sig, till exempel råkat säga något klumpigt. Då är skammen sannolikt ganska liten och i bästa fall försvinner den i samma stund som du stammat fram en ursäkt. Du menade ju inte illa, så det finns ingen anledning att skämmas länge.
Men många av oss bär också på större skam som inte verkar vilja ge med sig med tiden.
Om du inte riktigt kan rentvå dig själv och ditt eget agerande sitter skammen kvar länge
Du kanske fortfarande våndas när du minns hur odrägligt elak du var med en svagare klasskamrat en gång för tiotals år sedan. Du ville imponera på de tuffa i klassen och berusades av att du inte var längst ner i hackordningen för en stund.
Eller den där gången då det hettade till mellan dig och din bästa väns man, och ni dessutom fortsatte att texta i smyg efteråt. Nu är detta definitivt ett avslutat kapitel, men skammen sitter i. Hur kunde du göra så mot din vän?
Eller att du och kollegerna hånade och baktalade en arbetskamrat som ständigt var sen och verkade allmänt slö och lat. När det visade sig att han led av en svår depression fastnade skrattet i halsen.
Skammen kanske gäller ett livsval du gjort.
En abort när du inte kände dig redo att bli förälder.
En separation som fick dina barns tillvaro att rämna.
Ett illa övervägt beslut som kom att kosta dig dyrt.
Bär du på skam? Vad gäller den?
Har du kanske lyckats lägga skammen bakom dig? Hur gjorde du det?
Hur resonerar du överlag kring begreppet skam? När ska man skämmas, när är skammen obefogad?
Och kan man bli av med skam genom att få föråtelse, av någon annan eller sig själv?
Om du skriver till oss före torsdag 9 april hinner vi läsa ditt brev innan vi spelar in avsnittet.
