– Finns det spindlar här? undrar museilektor Hannele Tenhovuori medan hon klättrar ner för den branta trästegen.
Hon är på väg ner i en liten källare som finns under golvet i sakristian i Borgå domkyrka. Spindelnät i hörnen skvallrar om att vi inte är ensamma.
Det vi kommit för att se här nere går att skymta genom ett litet valvbågat hål vid källargolvet. Det är övre delen av en igenmurad dörröppning. På andra sidan finns en liten vinkällare från 1700-talet.
Ingen vet varför man slutade använda vinkällaren.
– Kanske det inte längre fanns behov av att ha så stora mängder vin i lager? funderar Tenhovuori.
Det kan hända att vinkällaren helt enkelt blev onödig då det blev lättare att transportera varor på 1800-talet. Innan dess tog det nio månader att skeppa hit vin från Spanien.
Vinkällaren under sakristian hade glömts bort men återupptäcktes 2006 i samband med renoveringen efter den senaste kyrkbranden.
– Det här är ett fint exempel på att det ännu finns mycket som vi kan rota i. Det här är en kyrka som funnits länge, och som byggts om och till i flera omgångar. Det lockar att fundera på vad som ännu finns under ytan, säger Tenhovuori.
Det finns till exempel en legend om en tunnel från Borgbacken som mynnar ut under kyrkan, eller vid Maren. Den ska ha byggts som nödutgång, ett sätt att fly ifall främmande soldater skulle ha stått och bankat på borgens port.
Dessutom ska det finnas en guldskatt nergrävd vid tunnelns slut.
– Än så länge är det här bara en bra legend, säger Tenhovuori.
Fem bränder och en bomb
I år är det tjugo år sedan kyrkan senast stod i lågor. Borgå domkyrka har brunnit fem gånger och dessutom träffats av en bomb.
Det var under fortsättningskriget, i augusti 1941. Bomben exploderade bara delvis, och det under golvet. Ändå behövdes åtta billass sand för att fylla hålet.
Samtidigt som det kan finnas ännu oupptäckta saker under kyrkan måste man också konstatera att mycket, eller många, nog inte ligger kvar längre.
Lokala dignitärer har begravts under kyrkan och ute på kyrkbacken ända sedan 1200-talet då de första versionerna av kyrkan byggdes.
– Man tänkte att ju närmare altaret man låg, desto närmare Gud kom man, säger Tenhovuori.
Hundarnas favoritplats
Som begravningsplats var stället inte världens bästa, för det finns ganska lite mylla på den branta backen.
– Det klagade man över flera gånger, att golvet vill ruttna för att det kommer så mycket ångor från liken. Sedan berättas det att på våren när snön smälte och det regnade så rann benbitarna längs gatorna och grannarna var sura och ledsna över det, säger Tenhovuori.
Stadens hundar däremot älskade kyrkbacken, de hittade lätt ben att gnaga på.
Begravningarna under kyrkan slutade på 1700-talet då man tröttnade på hygienproblemen. Det är oklart om någon ligger kvar där fortfarande. Golvet har brutits upp och renoverats många gånger under åren, till exempel på 1880-talet.
– Då hade det kommit emot några kistor som man sedan bara samlat ihop på mitten och satt sand på, säger Tenhovuori.
På 1970-talet bröt man upp kyrkgolvet igen och gjorde då också grundligare arkeologiska undersökningar.
– Då konstaterade man att mycket gått sönder. Resterna av människor begravdes på nytt antingen någonstans under altaret eller på Näsebackens gravplats. Föremålen sparades och togs till Museiverket, säger Tenhovuori.
Förutom benrester har det bland annat funnits mynt och pärlor under kyrkgolvet och kyrkbacken, samt en öronslev med tillhörande tandputsningsdel. Det var ett litet verktyg med en skedaktig ände att putsa öronen med, och någon sorts borste på andra änden.
Man har också hittat brända människoben både norr om kyrkan och på den sydvästra delen av kyrkbacken, senast 2007 då man grävde ner en vattenledning.
Att bränna sina döda var vanligt innan och alldeles i början av att kristendomen kom till Norden. I det här fallet kanske det ändå inte handlar om det, utan om att någon av alla bränder kyrkan råkat ut för syns i benresterna.
Staden växte upp runt kyrkan
Borgå domkyrka har stått på sin plats åtminstone sedan 1200-talet då Borgå bara var en liten handelsplats. Först byggdes kyrkan i trä, sedan i sten.
Sin nuvarande form fick kyrkan i stort sett under andra hälften av 1400-talet. Som byggmästare fungerade Pernåmästaren, samma man som byggt Pernå kyrka och flera andra kyrkor i Östyland. Han kan ha hetat Carsten Nubuhr och kommit från Rostock.
På den tiden låg kyrkan och staden i korsningen av två viktiga farleder: Borgå å och Kungsvägen, även kallad Stora strandvägen. Den gick ända från Åbo till Viborg.
– Den kyrkliga makten har fått sin fysiska form i den här kyrkan och den kungliga makten i borgen, säger Tenhovuori.
Borgbackens borg byggdes sannolikt i slutet av 1200-talet som försvarsutpost mot Novgorod eller på 1300-talet i samband med att Borgå växte från by till stad.
Det är ändå möjligt att det funnits en äldre borg där redan tidigare då man i vallgravarna hittat spår av konstruktioner som kan vara från 800-talet.
Hamnstaden Borgå
Maren fungerade som en naturlig hamn där man tog i land med sina varor, så som nattvardsvin till kyrkan. På 1200-talet var Marens vattennivå två meter högre än nu.
– Det är en viktig orsak till att hela staden byggts just här, säger Tenhovuori och nämner att det i Maren finns ett vrak efter ett skepp från 1500-talet som skulle vara intressant att undersöka.
– Och så växtligheten, arkeofyter från 1500- och 1600-talet växer där än i dag, säger Tenhovuori.
Arkeofyter är växter som kommit till en plats för länge sedan genom mänsklig aktivitet.
– Fröna har kommit med skeppen. I gamla skepp använde man sand som tyngd och då man lastade in varor kastade man bort överlopps sand. Där kom det med frön som började gro, säger Tenhovuori.
I dag är arkeofyterna i Maren fridlysta. Man ska inte heller börja gräva, varken på kyrkbacken, Borgbacken eller vid Maren. Inte ens för att hitta guldskatten som enligt legenden ska finnas där.