Närmare månen än jorden

Rymdfarkosten Orion är nu ute i rymden på uppdraget som kallas Artemis II, med fyra astronauter ombord.

Det är första gången på över ett halvt sekel som människor färdas mot månen.

Natten till tisdag finsk tid väntas farkosten passera månen på cirka 6 500 kilometers avstånd.

– De är faktiskt närmare månen än jorden just nu. Det blir otroligt spännande bilder att vänta, framför allt vill jag gärna se bilder tagna av astronauterna ombord, säger Kristine Dannenberg, ansvarig för utforskning och tillträde till rymden på Rymdstyrelsen i Sverige.

Astronauterna har redan skickat över flera bilder och videor, men Dannenberg ser särskilt fram emot fina bilder på månen.

Under passagen ska besättningen bland annat observera och fotografera baksidan av månen som inte går att se från jorden.

De kommer också att uppleva en solförmörkelse när solen glider bakom månen sett från farkosten.

Under ungefär 40 minuter befinner sig Orion bakom månen och tappar all kontakt med Houston i USA, där Nasa följer färden.

Farkosten väntas dessutom slå rekordet för det längsta avståndet från jorden som en bemannad farkost har nått. Rekordet sattes av Apollo 13 år 1970.

Kristine Dannenberg, som också är svensk delegat i Europeiska rymdorganisationens ESA:s programkommitté för bemannad rymdfart, har följt färden sedan starten den 1 april.

– Jag satt som fastklistrad framför tv:n, och det har varit väldigt spännande att se. Det är inte minst speciellt att det finns en kvinna ombord. Det är extra viktigt för mig.

Det är Christina Koch som är den första kvinnan att resa mot månen medan Victor Glover är den första afroamerikanen att göra det. Kanadensaren Jeremy Hansen är den första som inte är från USA.

I besättningen ingår också Reid Wiseman.

Färden har hittills gått bra

Följande video visar Orion stiga upp från jorden driven av bärraketen SLS, efter uppskjutningen den 1 april.

Här kastas de fasta hjälpmotorerna och skyddspanelerna av från rymdfarkosten.

Farkosten åker inte i bana runt månen, utan passerar förbi den. Resan väntas totalt ta tio dagar.

Besättningen återvänder sedan till jorden och väntas landa i Stilla havet den 10 april. Det är tryggare att landa i havet än på land.

Under färden testas kapseln skarpt i en rad olika scenarier.

– Man genomför scenarier som kan uppstå i en nödsituation. Man har nya rymddräkter och just den här kapseln är ganska liten. Hur det ska fungera för fyra personer under tio dagar är väldigt spännande. Både psykologi och teknik, säger Kristine Dannenberg.

Kapseln har en diameter på drygt fem meter och en höjd på drygt tre meter.

Besättningen har tränat genom att bo i en liten studentlägenhet.

– I tyngdlöshet kan man utnyttja hela volymen. Alla är inte på golvet, utan man kan också vara uppe vid taket, säger Kristine Dannenberg.

Kina driver på den nya rymdkapplöpningen

Att intresset för månen har vaknat igen beror delvis på att tekniken har utvecklats enormt under de senaste åren.

Dagens datorer är miljontals gånger snabbare än dem som användes under Apolloprogrammet på 1960-talet.

En annan stor förklaring är geopolitiken.

Kina har meddelat att landet planerar landa på månen 2030, vilket har satt fart på den amerikanska rymdsatsningen.

– Jag tror att det på något sätt har påverkat att alla andra ville hänga med. USA vill bli först på månen nu också, säger Kristine Dannenberg.

Samtidigt har Nasa nyligen pausat den planerade rymdstationen Lunar Gateway, som skulle gå i bana runt månen, för att satsa resurserna på de övriga delarna av Artemisprogrammet.

Budgetläget i USA gör också att andra Nasaprojekt riskerar att drabbas negativt, men Artemis ska prioriteras.

Månbas vid sydpolen kan vara verklighet efter 2030

Nasa annonserade nyligen programmet Ignition med målet att etablera en permanent bas på månens sydpol.

Området är attraktivt av flera skäl.

Där finns kratrar med is som kan ge dricksvatten och bränsle, och det finns höjder där solen lyser konstant, lämpliga för solpaneler.

– Jag tror det är ganska realistiskt, men det är en process som genomförs i flera steg. Det kanske inte är färdigt 2030, men utvecklingen börjar då, säger Kristine Dannenberg.

Planen är att bemannade månfärder ska genomföras ungefär en gång per år och att instrument och utrustning ska kunna sändas upp nästan en gång i månaden, enligt Dannenberg.

Månbasen kan också bli ett språngbräde mot Mars.

Tekniken kan testas och vidareutvecklas i en miljö som är långt ifrån jorden men ändå nåbar.

Europa och Finland deltar i projektet

Orionkapselns europeiska servicemodul är en nyckelkomponent.

Den förser farkosten med bränsle, syre, el och temperaturreglering.

Kristine Dannenberg berättar att testmodulen för motorerna svetsades utanför Stockholm och att svenska mikroprocessorer finns ombord.

– Egentligen har hela Europa bidragit, inklusive Finland, eftersom Finland är del av Europeiska rymdorganisationen och också deltar i programmet.

Finländska Nokia och det amerikanska bolaget Axiom Space har också ingått ett partnerskap för att bygga in 4G-kapacitet i rymddräkterna för följande Artemisfärd (Artemis III).

Det ska möjliggöra HD-video och kommunikation på månens yta.

Kan Artemis inspirera som månlandningen 1969?

Månlandningen 1969 var en samlande upplevelse för hela världen.

Kristine Dannenberg tror att en ny landning på månens yta om två år kan bli minst lika stor, inte minst för alla som inte var med förra gången.

Samtidigt ser hon risker. Bemannad rymdfart är inspirerande, men dyr. Pengarna räcker inte till allt.

– Man vill att länderna ska satsa mer också på andra projekt. Man kan utforska andra planeter och rymden med obemannade farkoster. Man vill ju att budgeten ska vara balanserad och inte allt gå till bemannad rymdfart, även om jag själv tycker att det är jättekul.

Trots det överväger hoppet. Rymdkapplöpningen driver teknikutvecklingen framåt, och Dannenberg tror att Artemis kan inspirera långt utanför rymdbranschen.

– Vår förhoppning är att unga inspireras och att fler väljer att läsa naturvetenskap och teknik. De experterna behövs inom alla möjliga områden, säger hon.