Vi lever i en tid fylld av nostalgi.
Popvärlden är översvämmad av gamla band som återuppstår, och trettio, fyrtio år gamla album som igen spelas igenom live.
Det är väldigt kul för fansen, och ekonomiskt lönsamt för banden. Men utöver det?
Nu gör Teater Mars som första (?) grupp i världen detsamma. Åtta av ensemblens tio skådespelare återvänder i Joakim Groths regi till en 31 år gammal uppsättning av Anton Tjechovs Tre Systrar.
Det är väldigt kul för dem, och för fansen. Men utöver det?
Berättelsen om drömmar som dör
Tre systrar (från 1900) är berättelsen om tre systrar som har fastnat på en liten ort där de drömmer om Moskva. En berättelse inpackad i jättelika högar av filosoferande och olycklig kärlek, lidande och vemod.
En pjäs som Tjechov själv kallade för en komedi.
Den är enormt vackert skriven och jag hör själv till fansen, både när det gäller pjäsen och den 31 år gamla uppsättningen. Regigreppet då var fräscht, skådespelarnas uttryck så vardagligt och därför så direkt drabbande.
Det var något redan med hur spelet började som omedelbart lockade. Tio skådespelare i vardagskläder med repliker som om de läste innantill. Tills de småningom, så elegant och nästan obemärkt, tog sig in i sina roller, och rollkläder.
Det kändes helt nytt i en tid innan minsta smula av den postdramatiska traditionen hade hunnit till Finland, och klassikerna med få undantag gjordes på traditionella sätt.
Men det är länge sedan.
Så när man nu upprepar inledningen, tio skådespelare sittande bakom bord med manushäften framför sig, svartklädda den här gången, läsande sina repliker direkt ur manuset, med fullt ljus i publiksalongen. Då känns det mest som en nostalgisk upprepning av ett gammalt framgångsrecept.
Utdragna inledande minuter
Om jag för 31 år sedan omedelbart sögs in i berättelsen, känns de första 25 minuterna nu väldigt utdragna, hur fint skådespelarna än jobbar fram en lekfull atmosfär kring läsningen.
Inledningen, en namnsdagsfest, är ju pjäsens enda riktigt lyckliga stund, lite karnevalistisk, med alla drömmar om en lycklig framtid.
Den feststämningen går vi nu lite miste om.
Men då ljusen i salongen sedan släcks, och skådespelarna stiger in i sina roller, då hittar spelet småningom ändå ett eget liv, en stark intensitet som på ett bra sätt liknar det jag minns från 1995.
Det handlar om det Joakim Grothska regigreppet. En hyllning till vardagligheten. Den där underbart lätta spelstilen. Och hur skådespelarna beundransvärt smidigt hittar tonen, bekymmerslöst fyller replikerna med erfarenheter och så mycket ... liv låter klyschigt slentrianmässigt, men just så känns det.
Medelålders systrar ger berättelsen nytt djup
Då pjäsen inleds är det ett år sedan de tre systrarnas pappa dött, pappan som hämtat familjen från Moskva till en liten bortglömd ort.
Systrarna längtar till Moskva och fördriver tiden, mest med umgänge med traktens officerare. En mängd romanser svävar omkring, giftermålen är olyckliga och till råga på allt flyttar garnisonen till slut bort och lämnar systrarna ensamma med insikten att de aldrig kommer att återse Moskva.
Olga (Marika Parkkomäki) är den pliktskyldiga, Irina (Nina Hukkinen) är den flickaktiga romantikern, Masja (Hellen Willberg) den som redan är olyckligt gift och liksom i Tjechovs pjäs Måsen är klädd i svart för att hon ”sörjer sitt liv” – som Måsens Masha uttrycker det.
De är alla unga kvinnor som väntar på att livet ska börja, och att skådespelarna nu är 31 år för gamla för sina roller stör faktiskt inte alls. Tvärtom tar deras ålder med sig en helt ny dimension, känslan av förlorade drömmar blir ännu mer tragisk.
Tills de slutligen måste acceptera livets gång och kommer, liksom i Tjechovs pjäs Onkel Vanja, fram till att arbetet är nyckeln till någon form av lycka.
Små regidetaljer ger föreställningen djup
Det kan vara fötter som först bara svagt men sedan starkare och starkare slås mot golvet på ett sätt som till slut nästan överröstar talet, som en gestaltning av garnisonen som överger staden, som en stark bild av de förlorade drömmarna.
Det kan vara komiken, det som Tjechov själv hävdade att pjäsen var fylld av, som skådespelarna med finstilta tonfall och kroppsställningar lyckas förmedla.
Förutom betjänten Anfisa då, som extremt framåtlutad och med täckt ansikte spelas i tur och ordning av de kvinnliga skådespelarna. Snubblande och klumpig väcker hon skratt, speciellt när hon i bakgrunden lyckas vira in sig själv i en matta – något som mitt minne säger att hände också i uppsättningen från 95.
Och så är det musiken, som både färgar stämningen som bakgrund men tillräckligt ofta får en huvudroll. Willbergs dragspel, Niklas Häggbloms fiol, Sam Hubers piano och ensemblens sång. Det är fint.
Och så var det det här med Moskva
Det här med att spela en pjäs där alla längtar till Moskva, där Moskva är sinnebilden för drömmarnas uppfyllelse, är en fråga som skulle kräva en helt egen artikel.
Inför premiären konstaterade Joakim Groth att uppsättningen på något sätt nog måste kommentera det, men någon stor affär gör man inte av det. Åsa Nybo bär inledningsvis en t-skjorta med texten Fuck Putin, och då man i början läser Moskva-repliker ur manuskriptet hör man skådespelare protestera, tills man kommer fram till att det nu bara är så eftersom det står i pjästexten.
Ukrainare skulle säkert protestera och hävda att alla ryska pjäser för tillfället borde sättas i karantän. Men just vad gäller Tre systrar tänker jag ... okej, Tjechov känns inte direkt prorysk, tvärtom får ordet Moskva en att tänka på hur Putins anfallskrig på ett så sorgligt sätt förändrat världen.
Och en karantän hade dessutom lett till att publiken blivit utan en riktigt sympatisk teaterkväll.
Åtta av de tio skådespelarna var med också 1995. Marika Parkkomäki ersätter Stina Rautelin som gått bort, och Ville Sandqvist ersätter Marcus Groth som inte är tillgänglig då han blivit buddhistisk munk.
Uppsättningen spelas under våren på Svenska Teatern, och flyttar under hösten till Universums utrymmen i Scen Konepaja.
TILLÄGG (15 april): Nu ser jag att man i Teater Mars faktiskt inte är helt ensam om att med samma ensemble återvända till en gammal teaterproduktion. I England satte Royal Shakespeare Company och Royal Court i fjol på nytt upp uruppförandet av Sarah Kanes Psychosis 4.48 från år 2000. 25 år senare gjorde de tre skådespelarna från Royal Courts uppsättning samma roller ännu en gång.