Enligt olympiern och flerfaldiga VM- och EM-hopparen Urho Kujanpää är stavhopp sannolikt den tekniskt mest utmanande av friidrottsgrenarna. Att få ihop alla delar till en lyckad helhet är sannerligen utmanande.
– Det är den enda grenen där det sker två energiöverföringar, från hopparen till staven och från staven tillbaka till hopparen, förklarar den elvafaldiga finländska mästaren i Sportliv.
Stavhopparen Kujanpää har alltid gillat matematiska ämnen. När han insåg hur en del tekniska detaljer i hoppet kunde förklaras med hjälp av fysik, ökade hans intresse för grenen ytterligare.
– När jag i ett hopp funderar på vad som borde hända, hur och i vilket riktning, använder jag verktyg fysikstudierna gett mig. Idrott är på sätt och vis praktisk fysik där rörelsens lagar gäller.
Urho Kujanpääs rekord både inomhus och utomhus är 570 centimeter – en linjallängd från magiska 6 meter.
– Det är gränsen varje stavhoppare vill klara. Men än är det ganska få som kommit över den.
28-åringen från Tammerfors planerar att fortsätta sin elitsatsning åtminstone till OS i Los Angeles 2028, kanske ännu längre.
Målet är att slå Jani Lehtonens finländska rekord på 583 centimeter från 1993 och att vinna en stortävlingsmedalj.
Nytt för i år är att Kujanpää tränar sig själv, med hjälp av hustrun Taija.
Under hoppträningarna filmar hon varje hopp.
– Det är både givande och utvecklande för mig själv att beskriva i ord för Taija vad som hände i hoppet, hur det kändes, vilka förändringar jag gör i nästa hopp och hur jag eventuellt tänker på ett annat sätt.
I Sportliv analyserar Kujanpää också sitt rekordhopp med hjälp av fysikens lagar, och skissar en modell som förklarar hur hopp över fem meter blev möjliga då man gick över från styva till flexibla stavar i början av 1960-talet.