Urho Kujanpää vet inte riktigt hur andra stavhoppare analyserar sina hopp, men själv utgår han från fysiken.
– För mig underlättar det förståelsen av varför något händer eller i vilken riktning något borde hända.
Som blivande diplomingenjör och lärare i fysik och matematik är det naturligt för Kujanpää att närma sig idrotten utifrån rörelselagarna.
Ibland kan ändå ovetandet vara salighetens moder.
– Jag förstår att varje nytt tiotal centimeter kommer att kräva ännu hårdare arbete och ännu fler lyckade hopp än det föregående. Och även om sex meter kan kännas nära, måste både min hoppteknik och mina fysiska egenskaper utvecklas mycket för att det ska vara möjligt.
Inför EM-sommaren är den elvafaldiga finländska mästaren ändå hoppfull.
– Verktygen för att förbättra löptekniken och -hastigheten har jag haft en relativt kort tid, så där ser jag en möjlighet till utveckling. Och jag tror det kommer att synas i resultaten.
Du kan se en längre dokumentär med Urho Kujanpää på Yle Arenan.
Från löpbanan till stavhoppsgropen
Det var som tusenmeterslöpare Urho Kujanpää började som nioåring. Men de tekniskt mer utmanande grenarna fascinerade. Grenspektret utvidgades och Kujanpää blev mångkampare.
Stavhoppskarriären tog fart efter att han som sextonårig mångkampare år 2013 valdes att representera Finland i stavhopp i Europas ungdoms-OS EYOF. Där satte han nytt personligt rekord, 4,70 meter.
Efter att fram till dess ha tränats av pappa Hannu Kujanpää, förstärktes teamet med stavhoppstränaren Raimo Eskola. Fyra år senare vann Kujanpää sitt första inomhus-FM-guld i stavhopp och i och med det var grenvalet cementerat.
Känslan när man kommer högt upp i luften, ribban hålls kvar på sprintarna och man landar på den mjuka madrassen är helt otrolig. Man vill bara göra det om och om igen.
I dag är Urho Kujanpääs rekord både inomhus och utomhus 5,70 meter, men att nå dit tog mycket längre än han och Eskola tänkt sig.
– Då jag vann det första FM-guldet 2017 hoppade jag 5,55 vilket var nytt personligt rekord. 5,70 kändes väldigt nära, det var ju bara 15 centimeter dit. Vi var båda av den åsikten att jag fortfarande var ganska grön som idrottare och att det därför inte skulle krävas något mirakulöst för att nå dit.
Det skulle till slut dröja hela sju år innan Kujanpää klarade höjden 5,70 år 2024.
Fysiker och stavhoppare
Urho Kujanpää vet exakt hur det perfekta stavhoppet ska utföras, men att få ihop alla delar till en lyckad helhet är lättare sagt än gjort.
– Det är den enda grenen där det sker två energiöverföringar, från hopparen till staven och från staven tillbaka till hopparen, förklarar han i Sportliv.
Som svar på en direkt fråga medger 28-åringen att grenen sannolikt är den mest komplexa av friidrottsgrenarna. Men han vill inte jämföra. Och framför allt vill han inte låta kaxig.
Urho Kujanpää har alltid gillat matematiska ämnen, och när han insåg hur en del tekniska detaljer i stavhoppet kunde förklaras med hjälp av fysik, ökade hans intresse för grenen ytterligare.
Då Raimo Eskola insjuknade och inte kunde fortsätta som tränare, blev Rauli Pudas 2022 Kujanpääs nya tränare. Två år senare resulterade samarbetet i nya rekordet 5,70 samt en OS-biljett.
Det krävdes kunskap som vi inte hade med min tidigare tränare. Framförallt om löptekniken som jag fortsätter fokusera på.
Hoppets anatomi
Det andra fokusområdet i år är det som sker under de tre sista löpstegen samt under och direkt efter avstampet.
Kujanpää sitter vid sin dator och snurrar ett åtta sekunder långt videoklipp av och an i slowmotion. Där syns hans lyckade rekordhopp på 5,70 i lag-EM i Madrid förra sommaren.
Ett hopp som även stillbildsfotograferna lyckades fånga.
Kujanpää förklarar hoppets anatomi en bråkdelssekund i taget.
– Vid upphoppet lyfts händerna upp och överhanden måste vara rak. Kroppen är beredd att producera energi och överföra den från hopparen till staven. Rörelseenergi förvandlas till stavens potentialenergi. För att energin ska överföras så effektivt som möjligt måste armen vara i rät vinkel i förhållande till staven.
– Genast man kommit upp i luften börjar man svänga för att hinna komma upp och ner innan staven börjar räta ut sig – och energiöverföringen från staven till hopparens uppåtriktade rörelse börjar ske.
– Under svängningen försöker man hålla trycket på staven. Annars försvinner energin ur systemet. När staven rätar ut sig, rätar också hopparen ut sig.
– Man vänder naveln mot ribban och viker sig över den samtidigt som man försöker vända knäna under ribban så att naveln inte rör i den.
Så utför man ett lyckat hopp
Urho och Taija
I jakten på högre höjder tog Urho Kujanpää i höstas ett modigt beslut. Distansträningsförhållandet med Rauli Pudas avslutades i samförstånd och han är numera sin egen tränare – tillsammans med hustrun Taija.
Det har krävt en mängd ny kunskap om träning i vidare bemärkelse, då han aldrig tidigare själv ansvarat för träning på så hög nivå.
För hopptekniken är det A och O att varje träningshopp videofilmas, en uppgift som i den nya träningsvardagen sköts av Taija Kujanpää.
Kujanpää upplever det som både givande och utvecklande att klä i ord och säga högt till Taija vad som hände i föregående hopp, hur det kändes och vilka förändringar han gör i nästa hopp. Det förtydligar hans tänkande och underlättar utvärderingen och analysen.
Kujanpää tränar i huvudsak i Pirkkahallen i Tammerfors. Året om. Någon längtan efter doften av gräs som andra sommaridrottare ofta talar om har han inte.
– Det är lättare att koncentrera sig på det tekniska utförandet inomhus. Utomhus kan regn eller hårda vindbyar göra teknisk träning väldigt utmanande.
Förnuft framför känsla.
– När jag i ett hopp funderar på vad som borde hända, hur och i vilket riktning, använder jag verktyg som fysikstudierna gett mig. Idrott är på sätt och vis praktisk fysik där rörelsens lagar gäller.
Stavens anatomi
Hur många stegs ansats? Hur lång stav? Hur styv stav?
När en träning eller tävling går mot högre höjder står hopparen inför många beslut. Det finns inga rätta svar som skulle passa alla.
– Vilken typ av stav man använder påverkas av hur högt upp på staven man kan placera övre handen. Hur styv staven är beror på hur tung idrottaren är, hur snabbt man kan komma till gropen och hur effektivt man överför energin från löpningen och upphoppet till staven, förklarar Kujanpää.
Det påverkar i sin tur hur väl man kan ta sig från staven till madrassen och till ribban. Ribban ligger mellan 0–80 centimeter från gropens bakkant. Enligt det försöker man optimera valet av avstånd och stav.
Att få data från föregående hopp är viktigt för att kunna göra så korrekta val som möjligt. Därför behöver stavhopparen en tränare på plats som kan videofilma varje hopp.
I tävlingarna har Kujanpää oftast med sig just så många stavar som ryms i röret, sex eller sju stycken.
De styvaste har jag kanske aldrig tidigare använt i en tävling. De är med ifall jag skulle få chansen att försöka mig på nya rekordhöjder. Men mina stavar är alla lika långa, fem meter.
Är alla sexmetershoppare stöpta i samma form?
Hur hoppen ser ut skiljer sig rätt mycket mellan olika idrottare, berättar Kujanpää. Utifrån hoppets mönster eller profil kan han oftast namnge vilken hoppare det handlar om. Skillnaderna beror oftast på hopparnas egenskaper.
Vissa är långa och har räckvidd, vissa är av naturen starkare än andra, vissa är snabbare.
– I praktiken har sex meter hoppats på många sätt, så i den meningen ser jag inte att till exempel längden skulle vara en begränsning. Då måste man bara utföra hoppet lite annorlunda.
Själv är Kujanpää 188 centimeter lång, 8 centimeter längre än Armand Duplantis.
Där Duplantis världsrekord just nu lyder 6,31 meter ligger Kujanpää lika mycket under sexmetersribban som Duplantis ovanpå.
Att klara magiska 6 meter är sannolikt varje stavhoppares dröm, men än är det ganska få som gjort det.
Jag kan utvecklas mycket ännu, men det finns inte jättemycket utrymme att misslyckas.
Med andra ord: Får man tre kryss redan på lägre höjder får man inga chanser att ens försöka sig på nya rekordhöjder.
Den första att hoppa över sex meter var ukrainaren Sergej Bubka år 1985. På 41 år har totalt 32 hoppare klarat gränsen.
Elitsatsningen kostar
I sommar går EM i friidrott i Birmingham i England. Där vill Kujanpää vara med.
Han planerar att fortsätta sin elitsatsning åtminstone till OS i Los Angeles 2028, kanske ännu längre.
Målet är att slå Jani Lehtonens finländska rekord på 5,83 från 1993. Och att vinna en stortävlingsmedalj.
– Jag är elvafaldig finländsk mästare, olympier och har representerat Finland i ett par VM och flera EM. Men jag är också ett exempel på idrottare som aldrig fått Undervisnings- och kulturministeriets träningsstipendium.
Ett stipendium skulle lätta på det ekonomiska trycket.
– Jag hoppas kunna få det någon gång, men vet att min resultatnivå måste förbättras ytterligare för att det ska vara möjligt.
Dörren till en ny säsong med nya möjligheter står öppen.
Se Sportliv om Urho Kujanpää:
