För fyra år sedan sammanställde fiskeguiden och övervakaren Timo Salmia ett åtgärdsprogram för skarv i Lovisa skärgårds fiskeriområde (på finska). Fiskeriområdet konstaterade att fåglarnas inverkan på fiskbeståndet är påtagligt.
Fiskeriområdet beslöt ansöka om undantagslov för skyddsjakt på skarv av Egentliga Finlands NTM-central. Svaret blev ett nej.
– Centralen använder Naturresursinstitutets (LUKE) utlåtanden och utvärderingar som källor. LUKE i sin tur kräver data från ett visst område i Finland som uttryckligen visar hur fåglarna inverkar på fiskbestånden. Men om LUKE saknar vetenskaplig data kan de inte uppskatta situationen i sina utlåtanden, förklarar Salmia.
Efter NTM-centralens avslag beslöt Lovisa skärgårds fiskeriområde överklaga till förvaltningsdomstolen, i en tid då NTM-centralerna omvandlats till Livskraftscentraler och regeringen överväger jakt på storskarv baserad på jaktlagen.
Utgången är fortfarande oviss, men i februari 2025 upphävde Högsta förvaltningsdomstolen NTM-centralens beslut och beviljade ett fiskeriområde dispens för skyddsjakt.
Medan rättsprocessen fortsätter ser Salmia hur en ökande population storskarvar orsakar skada i de östnyländska vattnen. Det är främst fiskar, till exempel gös, abborre och sik som leker i vikar och åmynningar, som hotas.
Skarven äter dagligen ett halvt kilogram fisk, i huvudsak 15-20 centimeter långa fiskar i ålder 2-5 år. En gös eller abborre i den storleken väger mellan 50 och 80 gram.
– Fiskdödligheten blir stor om bara en skarv äter 10-20 stycken så små fiskar per dag, konstaterar Salmia.
Omkring 13 000 skarvar i Lovisa
För drygt tio år sedan låg skarvbeståndet i Lovisa skärgård på ungefär samma nivå som idag. Sedan följde ett markant ras i populationen i Lovisa, medan antalet skarvar ökade kraftigt i både Borgå och Pyttis.
Nu har antalet fåglar ökat i jämn takt och bestånden i Lovisa är något större än för tio år sedan. I fjol observerades sammanlagt omkring 3 000 häckande par mellan Lillpernåviken i Lovisa och Ängviksfjärden i Pyttis. Det utgör drygt 13 000 individer som inverkar på fiskhushållningen inom fiskeriområdet.
Timo Salmia anser att jakt är nödvändigt för att förhindra att beståndet växer ytterligare.
– Om vi ser det ur ett jaktperspektiv, det vill säga att kunna idka jakt utan att äventyra stammen, så borde beståndet minskas med grovt taget 25-30 procent eller omkring 1 000 individer per år, säger Salmia.
Antalet motsvarar det som fiskeriområdet uppgav i sin ansökan om undantagslov för skyddsjakt.
– Den omedelbara effekten är rätt liten, men om jakten sker på kolonier i den inre skärgården flyttar skarvarna sannolikt häckningen längre ut i den yttre skärgården. För tio år sedan häckade de betydligt längre ut, säger Salmia.
Enligt Salmia är det bara populationen i Pyttis som fortfarande häckar på samma klippor och kobbar som för tio år sedan. I övriga delar av Östnyland har de sökt sig inomskärs, ofta på gränsen till fiskars lekområden.
– En stor koloni finns till exempel på Stora Rövarn strax utanför Lovisa och en rätt ny utanför Isnäs hamn där vi ifjol räknade till över 400 bon, vilket betyder ungefär 2 000 fåglar mot slutet av sommaren.
Salmia oroar sig över hur nya eller växande kolonier i vikarnas lekområden utvecklas, inte bara i Lillpernåviken och Pernåviken utan även till exempel kolonin utanför Sköldvik, som är regionens största med omkring 1 800 bon.
Skarven stannar längre
Med ett mildare klimat riskerar också skarvens närvaro förlängas längs med den östnyländska kusten. I landets västra delar flyttar storskarven vanligtvis kring månadsskiftet augusti-september, men med gott om byte och varmare väder stannar den gärna längre.
– De som flyttar ner i augusti blir danskarnas plåga. Men här i Finska vikens östra delar flyttar de i praktiken först i november eller när isarna kommer, vilket leder till ett betydligt längre predationstryck.
En varm vår betyder i sin tur att de anländer tidigare, efter några månaders besök i Östersjöns sydligare delar. Ett mindre fiskbestånd kan också ha förödande effekter på fisketurismen, i synnerhet på hösten.
– Jag har flera gånger planerat ta kunder till vissa vatten för att fiska gös eller abborre med jigg, men när det finns en flock på 1 000 till 3 000 skarvar bakom udden så har vi fått styra till en annan plats. Den fisk som finns kvar är utspridd hur som haver över ett stort område, säger Salmia.
Lagen måste definiera skyddsjakt
Fiskeriområdet inväntar förvaltningsdomstolens beslut, men det är inte skrivet i sten att en skyddsjakt kan påbörjas inom kort.
– Det har hänt snabba kast på myndighetsnivå efter att både ansökan och besväret lämnades in, säger Salmia.
Han hänvisar till lagförslaget som förbereds vid Jord- och skogsbruksministeriet om att tillåta jakt på livskraftiga arter som storskarv och vitkindad gås, samt att näringsidkare får en rättvis ersättning för skador.
– Dessutom är tanken att bägge arter ska omfattas av skyddsjakten, vilket skulle ge oss möjlighet att ingripa på skadegörarna.
Salmia är inte helt övertygad om att allt är klappat och klart inom ett eller två år, utan den nya jaktlagen kräver en definition av vad begreppet skyddsjakt innebär och hur den ska tillämpas.
– Vargen har genom tiderna varit ett rovdjur, men har varit strikt skyddad genom direktiv och därför inte fått jagas i Finland. Skarven är en skyddad art genom EU:s fågeldirektiv och därför har man inte beviljat undantagslov, säger Salmia.
Enligt Salmia innebär en överföring av storskarv till viltarterna ingenting i sig, utan situationen blir den samma som den varit för varg. En paragraf om skyddsjakt kan därför underlätta beviljandet av undantagslov och ge riktlinjer för hur omfattande skyddsjakten kan bli.