På fredag åker jag till Wien för att bevaka Eurovisionens 70-årsjubileum. Det borde kännas som en dröm. I stället packar jag väskan med en växande tyngd i magen.
I ryggsäcken ligger det vanliga: laptop, mikrofon och laddare. Och i huvudet sitter frågorna jag ska ställa artisterna: Hur känns det inför finalen? Vad betyder den här låten för dig? Hur tänker du kring årets tävling?
Men det är den sista frågan som är problemet. För hur ställer man den utan att själv ta ställning?
När jag växte upp var Eurovisionen årets absoluta höjdpunkt. Familjen bänkade sig framför tv:n för att ta in spektaklet, plötsligt fanns ingen läggdags och godisskålen visste inget slut.
Jag begeistrades av glittret och glamouren som strålade genom tv-rutan. Jag ville vara som Ukrainas Ruslana (2004), Greklands Helena Paparizou (2005), och Turkiets Hadise (2009) – vars ikoniska magdans jag övade frenetiskt på hemma i mitt flickrum.
För mig var tävlingen något magiskt. Det var camp, det var eskapism, det var fest.
Och i år har Finland chansen att vinna för första gången på tjugo år – åtminstone om man ska tro oddslistorna. Det borde vara det bästa som hänt sedan Käärijä nästan vann år 2023.
Ändå är det dessa frågor Simon Karlsson, Alva Stenman och jag diskuterar i dagens avsnitt av videopodden Torille: Är det okej att titta på Eurovisionen längre? Får man tycka om tävlingen? Vill vi ens vinna just nu?
Vad gör man när själva evenemanget har blivit en åsikt?
Eurovisionsreporter Anna Hedström
Från glitterfest till moraliskt dilemma
Någonstans mellan barndomens glitterfest och den tävling jag nu bevakar har mycket förändrats. Att säga att man är ett Eurovisionsfan kan i dag komma med en känsla av skam. Och det är nog inte bara jag som känner en enda stor kluvenhet kring det hela.
Ursprungsidén med Eurovision Song Contest – den idé som Europeiska radio- och tv-unionen EBU fortfarande klamrar sig fast i – var att ena ett splittrat Europa genom sång och dans. Ett enda firande av kulturer och mångfald.
Men nu har det gått 70 år och världen ser ut som den gör. Jag behöver knappast gå in på detaljer.
Tävlingen har sett kontroverser förut och den har alltid varit politisk, men de senaste årens upplaga har varit något helt annat. Israels deltagande har skapat en storm som splittrar fansen, skapar politisk turbulens och tvingar samtliga inblandade att navigera ett minfält.
Fem länder har hoppat av. Massiva demonstrationer ordnas. Folk i min närhet bojkottar sändningen en efter en.
Och mitt i kaoset ska jag stå där med mikrofonen och ställa frågor om outfits och övningar.
Det är inte så att frågorna inte är legitima. Självklart är det relevant att veta hur tävlingen går, men det är omöjligt att låtsas som att det är allt det handlar om. Det känns bisarrt att rapportera om en musiktävling när världen står i brand.
Objektivitet är journalisternas heliga graal. Vi ska rapportera fakta, inte känslor. Vi ska ge plats åt olika perspektiv, inte våra egna åsikter.
Men vad gör man när själva evenemanget har blivit en åsikt? När att titta på det är ett politiskt ställningstagande för vissa, att bojkotta är det för andra? När artister tvingas försvara sitt deltagande, arrangörer tvingas försvara sina regler och jag känner ett behov av att skriva denna text?
Det finns inga entydiga svar på det. Helt klart är ändå att bakom den glänsande fasaden bubblar en spänning som riskerar att brista när som helst.
Det kan hända att den Eurovision jag älskade som barn, och som jag fortfarande älskar i smyg, aldrig kommer tillbaka. Och det känns riktigt trist.
Men hej, åtminstone kanske vi vinner!
Anna Hedström jobbar med att bevaka Eurovision Song Contest, UMK och Melodifestivalen för Svenska Yle. Hon är också en av programledarna för videopodden Torille – vägen till Wien.