Kvällen innan Festen-premiären på Nationaloperan i Helsingfors intervjuas teamet bakom uppsättningen inför en entusiastisk publik i det så kallade Sanomahuset.
Personligen är jag till en början mera småskeptisk än entusiastisk eftersom jag är ett stort fan av Thomas Vinterbergs klassiker. Hur vågar någon peta i ett verk som slog knockout på filmvärlden 1998?
Men det dröjer inte många minuter innan jag är helt såld inför det briljanta sättet på vilket kompositören Mark Anthony-Turnage, regissören Richard Jones och librettisten Lee Hall analyserar verket och beskriver arbetsprocessen.
För den som älskar ord blir det hela en räcka festliga utläggningar om språkets rytm, ton och färg.
Efteråt frågar jag spontant Lee Hall om han ställer upp för en kort intervju, och medan den provisoriska scenen plockas ner bakom oss berättar han hur man jobbar fram en text som bygger på en redan existerande text.
När det gäller Thomas Vinterbergs manus är Hall inte sen att uttrycka sin beundran för det han anser vara ett modellexempel på en välskriven helhet.
– Eftersom jag också skriver sångtexter valde jag att närma mig varje scen som en sång, säger han på tal om det första steget mot att anpassa innehållet tilll en ny uttrycksform.
Därefter kommer han in på operans subtila rim som bidrar till att skapa en struktur.
– Och så måste man hela tiden tänka på att det till varje ord fogas både musik och ett utförande – så allt handlar om att koka ner det hela till något som är väldigt exakt.
Om det var en utmaning att skala av texten till ett absolut minimum så bjöd även mängden personer på motstånd. Det är stor skillnad mellan att jobba med enskilda filmscener och på en operascen där allt måste ske inför öppen ridå.
– En film består av mängder av mindre ögonblick, här måste alla roller ingå i samma helhet från början till slut. Det gjorde att jag hela tiden tänkte utgående från helheten.
Från film till opera
Lee Hall har under åren skrivit för både filmduken och teaterscenen – både pjäser och musikaler.
Han beskriver filmen som den mest naturalistiska uttrycksformen och teatern som en slags upphettad verklighet. Steget in i operavärlden innebär ytterligare en förhöjning.
– En opera är fylld av metaforer och varje ord är mer än ljud och mening i språklig bemärkelse, varje ord är också en ton, säger librettisten som slipade på varje detalj in i det sista.
Även när allt såg exakt rätt ut på pappret kunde han under repetitionerna gå in för att göra små ändringar som visade sig få stor betydelse.
– Det är också ett faktum att vissa ord är svårare att sjunga än andra. Du måste alltså skriva på ett annat sätt för sångare än för skådespelare.
Kreativiteten är ett uttryck för det mänskliga
Lee Hall understryker att det tighta samarbetet inom teamet känts oerhört fruktbart. Detta att de alla jobbat utgående från egna perspektiv, men mot samma mål: att förmedla berättelsen.
Som så ofta glider samtalet in på det potentiella AI-hotet, men i det här fallet landar vi i tanken att det kreativa mötet människor emellan fortfarande utgör en frizon.
Att det här med att komma på nya idéer är en del av glädjen i att vara människa.
– Om du talar med vilken kreativ person som helst så kan hen inte riktigt förklara vad kreativiteten består av eller var den kommer ifrån. Från det undermedvetna? Via en musa, eller ur något andligt?
När vi hunnit så långt har de sista stolarna burits bort och jag inser att jag måste låta Hall ansluta sig till det övriga sällskapet trots att tusen filmfrågor dunkar i mitt huvud.
Men trots att jag antar att han är utled på frågor om Billy Elliot (2000) kan jag inte låta bli att tangera den fantastiska filmen om arbetargrabben som börjar dansar balett medan de övriga männen i familjen kämpar för sina arbeten i den lokala kolgruvan.
Det är ingen hemlighet att Hall använde sin egen uppväxt som utgångspunkt när han skrev, även om det bara gällde miljön, inte dansen.
– Jag kommer från en liknande ort, men min dröm var att skriva. Men eftersom jag antog att det skulle bli ganska trist att titta på någon som sitter och skriver så fick dansen bli en metafor för min längtan.
– Genom åren har jag blivit förvånad över att det är en fabel som människor överallt i världen har kunnat känna igen sin egen historia i, säger manusförfattaren vars text blev nominerad till en Oscar.
– Det är det fantastiska med konst, att du kan ta något väldigt konkret som inträffat i en annan tidsepok än den där du som mottagare befinner dig och ändå bidrar det till att berika ditt liv.
Det säger Lee Hall innan jag tackar och inser att jag snarast möjligt måste se om Billy Elliot, War Horse (2011) och Rocket Man (2019).
Men allra först naturligtvis Nationaloperans uppsättning av Festen – för en riktigt bra story blir sällan dålig i ny tappning.
Den blir bara annorlunda.