Skam är ett brett begrepp som kan innefatta skamkänslor av väldigt varierande grad.
Alla har vi väl någon gång gjort bort oss och känt oss generade. Den känslan brukar avta ganska fort och i bästa fall bli en kul anekdot.
Men så finns skammen som håller i sig länge. Elaka saker man gjorde som barn, korkade livsval som är svåra att reparera, dumheter man ställt till med under en tid i livet då man inte mådde speciellt bra.
I en del fall kanske du själv inser att skammen är obefogad, men ändå är det svårt att bli av med den. Det är svårt att förlåta sig själv.
Vad säger skammen om dig, när är det rimligt att skämmas och när är det dags att försöka vara barmhärtig mot sig själv? Det funderar vi på i veckans podd, här kan du läsa några av lyssnarbreven vi fick in.
Min första reaktion är alltid skam
”Tyvärr uppfostrades jag med skam som uppfostringsstrategi. Nu är jag vuxen, men min första reaktion är alltid skam.
Om jag blir arg, rädd, ledsen, trött eller besviken så är det alltid ändå skammen som ligger där och skvalpar i bakgrunden.
Den gör mig ingen nytta, den hindrar mig däremot ofta från att leva ett självständigt och fritt vuxenliv. Jag har alltid en röst i huvudet som säger ”Du borde skämmas!” vilket jag fick höra väldigt ofta som barn.
Jag tror att jag kommer att kämpa resten av mitt liv med att acceptera mig själv och se på mig själv med kärlek istället för skam.
Jag har försökt väldigt mycket att inte föra detta vidare till mina egna barn.”
Skämmerskan 40+
Skammen dök upp varje gång vi haft sex
”Tidigare kände jag mer eller mindre alltid skam genast efter sex. Jag har bara haft en sexpartner i mitt liv och det är min fru. Vi har aldrig gjort något som inte båda skulle ha varit med på, ändå dök skamkänslan upp automatiskt under flera års tid, även efter att vi gift oss och fått barn.
Den ersattes dock så småningom av en varm känsla av samhörighet, så det är inget problem längre.”
Grubblar i tid och otid 42
Jag skvallrade för att inte vara osynlig
”I tonåren var jag blyg och försagd, och i idiotiska försök att åtminstone ibland märkas kunde jag sprida skvaller.
Om någon konfronterade mig fegade jag ur, ljög och skyllde på andra. Dessa andra ställde i sin tur mig till svars, och lögnträsket blev bara djupare.
Det skäms jag fortfarande över, 30 år senare.”
Bellami runt 50
Jag var så kär att jag blev dum och svag
”Jag känner skam för att jag var dum nog att visa mina allra svagaste sidor för en man som inte ville ha mig.
Jag skäms för att jag inte insåg att han inte menade allvar, jag skäms för att jag lät mig vilseledas.
Jag var naiv nog att tro att han ville något mer, eller så bara önskade jag det så mycket att jag fantiserade ihop sådant som inte fanns.
En djup förälskelse kan verkligen göra att man tappar sitt sunda förnuft och inte ser verkligheten som den är. Pinsamt.
Tidigare alltför godtrogen 55-årig kvinna.
Jag skäms för mitt 20-åriga jag
”Efter att ha känt mig fel i hela mitt liv så gjorde jag i 20-årsåldern vad som helst för att slippa känna mig värdelös. Det ledde till att jag festade alltför hårt och gjorde saker som jag nästan alltid ångrade.
När jag festade drack jag så mycket att jag inte kom ihåg något och jag hittade alltid en ny kille att vara med, men bara för kvällen.
Många av mina vänner såg mig nog som en rolig partypingla medan andra tyckte att jag var slampig.
Få visste att det enda jag ville var att dämpa min ångest.
Idag mår jag bra, men skäms fortfarande så mycket över mitt beteende. Hade gjort vad som helst för att radera det ur historien. Hur förlåter man sig själv?”
Kvinna lite på 30
