Vad är finländskhet idag? Bredvid Albert Edelfelts 1800-talsskiss över fattiga pojkar hänger designern Jere Vilos hyllning till den finska korvkiosken: dels en röd-vit designjacka prydd med korvar, dels ett separat verk i plast format som ett korvbröd.
– Enligt designern är korvkiosken en plats där alla går, det är kärnan i demokratin. Det handlar om klass, arbete och modevärldens värderingar. Det är i allra högsta grad politiskt, konstaterar Annamari Vänskä.
Vänskä är docent, modeforskare och kurator för utställningen Vårt land, allas land på Helsingfors Konsthall.
Krocken mellan korv och nationalromantik kan kännas märklig, men båda verken handlar om samma sak: klass, arbete och hierarkier.
– Det är bara perspektiven som skiljer dem åt, säger Vänskä.
Begreppet ”kulturkanon”, alltså berättelsen om ett land, har varit ett laddat ord, inte minst i Sverige.
Det handlar om vems röst och vems perspektiv som målar bilden av ett land. Men i Konsthallen tar man sig an idén genom att medvetet rubba den.
Genom att låta samtida mode och konst krocka med guldålderns mästerverk skapas en sorts levande kanon som inte handlar om att befästa gamla sanningar, utan om att utmana dem.
– Det har inte varit en mening att ersätta en gammal kanon med en ny. Men genom att titta på berättelsen från historiska, samtida och modets perspektiv, så rubbas den. Vi ser konstnärer som har en kritisk synvinkel på hela begreppet nationalitet.
I ett annat rum dansar en björk vilt till technomusik i Maria Dunckers videoverk, mitt emot samtida modedesigners färggranna kreationer och Tapio Wirkkalas vilsamma träkonst.
Av 15 000 finländska konstverk från tio olika konststiftelser har hon valt ut 82 verk som diskuterar vad som är finländskhet idag.
Utställningen heter ”Vårt land, allas land” – men Finland är väl inte allas land? Titeln är en blinkning till Runeberg och nationalsången, men med ett inkluderande tillägg.
– Jag vill att det inte ska finnas en specifik grupp som ensam kan sägas vara finländare. Det är tid att rubba den tanken. Det är också en ordlek, vårt land är inte Rysslands land, och inte USA:s land heller.
Stiftelserna, som förvaltar arv från namn som Alfred Kordelin och Amos Anderson, representerar ofta en kulturelit med makt att definiera vad som är värt att bevara. Men i Vänskäs regi inkluderas röster som tidigare hamnat i skymundan.
– Jag ville ta upp visuellt material som bryter den dominerande berättelsen. Redan Akseli Gallen-Kallela representerade social utsatthet och minoriteter, som en romsk man eller en tiggarpojke. De har alltid funnits där när vi konstruerat vår identitet, men de har inte alltid fått vara en del av den dominerande berättelsen.
Vänskä, som är modeforskare i grunden, använder kläderna som ett verktyg för att bryta upp gamla normer.
Där de gamla målningarna ofta visar den klassiska bilden av den finska mannen, en tyst och hård typ som aldrig visar känslor, väljer designern Ervin Latimer en annan väg. Hans jacka, täckt av silikongummi som liknar skört glas, blir en symbol för att även manlighet kan vara något mjukt och bräckligt.
Konstnären Reidar Särestöniemi vidgar perspektivet ytterligare. Under en tid då homosexualitet var olagligt, använde han björnar som ömt slingrar sig kring varandra som en symbol för intimitet mellan män.
I en tid av konservativa vindar kan modet fungera som en revolt mot förväntningarna på hur en man ska vara.
Är mode verkligen bara yta?
Enligt Vänskä är mode ett effektivt verktyg för att utmana hierarkier eftersom det kommer så nära oss – vi bär det på kroppen varje dag.
Att blanda oljemålningar med mode kan verka ytligt för vissa, men för Vänskä är mode ett av de mest effektiva verktygen för kritiskt tänkande.
– Det finns en stereotyp att mode är ytligt och konst är djupt. Men jag ser dagligen designers som är jättekritiska mot kroppsnormer, konsumtion och makt.
Naturen har alltid varit den finländska identitetens ryggrad, men förhållandet håller på att skifta. I utställningens bakre salar möts vårt nationallandskap och industrins framväxt. Greta Skogsters väggtextil från 1933 visar fabriksområden som nationens fundament – naturen som en resurs som ska tämjas.
I dialog med hennes verk står samtida verk som Tilda Wallius kollektion baserad på ”sopdykning” (dumpster diving). Genom att ge värde åt det vi kastar bort, utmanas vår syn på resurser.
– Vi kan inte längre tänka på oss själva som starka, isolerade nationer. Miljökrisen är global och konsten hjälper oss att se hur vi kan ta oss framåt, säger Vänskä.
Historiskt sett har de stora konststiftelserna styrts av en manlig kulturelit, och det är deras smak som ofta har fått definiera vad som är ”finskhet”.
– Genom att lyfta fram många kvinnliga och icke-binära konstnärer, och olika språkliga och kulturella positioner, vill jag visa att det finns många olika perspektiv på vem som hör till vårt land, förklarar Vänskä.
Ett tydligt exempel i utställningen är den så kallade Feministtapeten av kollektivet Megafån. Det är ett gigantiskt verk där hundratals människor har fått skriva ner sina personliga tankar om vad feminism betyder. Här blir den nationella berättelsen något kollektivt och levande.
Konsten som andligt försvar
I dagens skärpta världsläge får utställningen ytterligare en dimension. Vänskä talar om konsten som ett andligt försvar, en del av vår beredskap och en källa till resiliens.
– Vi måste kämpa för de värden vi tror på. Hans Rosenströms ljudverk In Good Faith, där FN:s mänskliga rättigheter läses upp tills rösten suddas ut av brus, ställer frågan: Vad måste vi göra för att behålla den värld vi gemensamt tror på?
– I en orolig värld behöver vi fria zoner där vi kan tala om vilka vi vill vara som nation och individer, utan att begränsas av partipolitik.
När man rör sig genom salarna inser man att Annamari Vänskä inte letar efter ett enda svar på frågan vad Finland egentligen är. Svaret finns snarare i själva mötet mellan det vi var och det vi håller på att bli.
– Vad som är finländskt träder fram i den här dialogen mellan det förflutna, nutiden och de olika konstnärliga uttrycken, konstaterar hon.