Gnistan tränar några dagar före derbyt mot HJK i Åggelby. Roman Eremenko har fått skjuts till träningen av sin lillebror Sergei. Precis som alla andra träningsdagar.
– Den här överenskommelsen är helt klart bättre för honom än för mig, säger Sergei Eremenko och skrattar.
Det skiljer tolv år i ålder mellan de två bröderna, men bara fem minuter med bil mellan deras adresser i östra Helsingfors.
– Sergei är som en anställd chaufför, säger Roman Eremenko och ler.
Roman Eremenko har ofta avböjt intervjuer under sin långa, vindlande fotbollskarriär. Han har hellre talat med fötterna, men nu berättar han och lillebror Sergei Eremenko öppenhjärtigt om sin relation och hur det är att leva i en av Fotbollsfinlands mest meriterade familjer.
Det ögonblick som har präglat Roman Eremenkos karriär allra mest är det positiva dopningstestet hösten 2016. Då var han en välbetald och eftertraktad mittfältare i ryska storklubben CSKA Moskva.
Eremenko har medgett att han var beroende av kokain vid den tidpunkten. I de mörka stunderna efter att dopningsbomben briserade kändes det givet att hela familjen stöttade, säger han nu.
Efter den tvååriga avstängningen försökte Eremenko starta om karriären i Ryssland i ett par klubbar, men sedan återvände han till fotbollsligan. Nu är han inne på tredje säsongen i Gnistan.
– Nu är jag ännu mer tacksam för att vår familj är som den är. Genom hela mitt liv har mina två bröder varit mitt stora stöd. Det har varit en självklarhet.
– Alla går igenom problem i livet – i mitt fall orsakade jag dem på egen hand – men livet fortsätter. I vår familj stannar vi inte upp och tänker för mycket. Det hjälper inte att tycka synd om sig själv.
Stressande med bröder i landslaget?
Roman Eremenko är född 1987 och slog igenom i fotbollsligan för över tjugo år sedan i Jaro. Då var Sergei fem–sex år gammal, och när han gick i grundskolan i Jakobstad var hans två bröder samtidigt fotbollsproffs och landslagsspelare.
Han bad om fotbollströjor när Roman Eremenko mötte stora stjärnor i Champions League, han såg Roman spela tillsammans med äldsta brorsan Alexei Eremenko Junior – ofta kallad Losha i folkmun – i viktiga landskamper och beundrade honom som spelare.
– Ibland har det varit en utmaning att hålla isär allt. Det är onödigt att jämföra, vi är individer och alla tar sin egen väg. Men som ung tänkte jag mer på den pressen och det kunde påverka. Samtidigt var jag stolt när jag såg dem tillsammans i landslaget. Enligt mig är Losha och Roman nära alla tiders bästa spelare i finländsk fotboll.
Roman Eremenko:
– Losha är äldre än jag och när han blev proffs ville jag också nå dit. Man lägger lätt lite för mycket tryck på sig själv. Jag har aldrig märkt att Sergei har stressat över det, men jag kan föreställa mig att det har varit ännu tyngre för honom som har haft två bröder i landslaget.
”Sergei är en perfekt elev”
Berättelsen om familjen Eremenkos närvaro i finländsk fotboll har blivit bok och allt startade när pappa Alexei Eremenko skrev på för Jaro i början av 1990-talet.
Drygt tio år senare, den 28 april 2002, spelade äldsta sonen Alexei Eremenko Junior sin första ligamatch i HJK. Han startade tillsammans med pappa på mittfältet.
Snart 25 år senare spelar Roman och Sergei Eremenko tillsammans i ett annat Helsingforslag på liganivå.
– Att vi bröder spelar tillsammans är ingenting som vi pratar om i familjen. Allt har bara kommit naturligt, säger Roman Eremenko.
2022 gjorde de tre matcher tillsammans i HIFK när Roman Eremenko återvände till finländsk ligafotboll. Sergei Eremenko säger att en andra möjlighet att spela tillsammans bara är en stor bonus när han valde Gnistan i vintras.
Att dagligen få träna med ligans skickligaste spelare betyder ändå mycket.
– Han har alltid hjälpt mig med glädje om jag undrar något.
Är Sergei en bra elev?
– En perfekt elev. Det viktigaste är att han alltid har velat lära sig.
Dörren utomlands stängd?
Förra året var Sergei Eremenko en viktig spelare i det Jaro som återvände till fotbollsligan efter nio år på näst högsta nivån. Han ser sjundeplatsen i återkomsten som en utmärkt slutpunkt för sin senaste tid i Jaro.
Familjen är generellt starkt förknippad med Jakobstad och pappa finns fortfarande kvar i föreningen som akademitränare.
Roman Eremenko har däremot inte spelat en match i Jaro sedan han flyttade till Italien 2005. Numera trivs han i Gnistan, familjen är bosatt i Helsingfors och han lär knappast flytta på sig mer.
– Dörren för en flytt utomlands är stängd, men ingen har låst dörren än, säger han.
I vintras bekräftade han att det fanns intresse från Ryssland och Turkiet, men han tackade nej.
– Det finns alltid hopp, men jag är realist som 39-åring. Jag har det bra här, jag känner mig stark i kroppen.
För några år sedan sade du att du lär sluta om två till tre år. Hur länge kör du på?
– Två till tre år till, säger Eremenko och ler brett.
– Jag tycker om att träna och jag fortsätter så länge kroppen håller. Dessutom känner jag fortfarande fjärilar i magen före match. Då den känslan finns kvar så är det bara att köra på.
Slår familjerekordet?
När vi ringer till pappa Eremenko, som avslutade sin spelarkarriär på liganivå som 41-åring i Jaro, och frågar om Roman slår hans notering tvekar han inte.
– I familjen brukar vi säga att Romans kropp funkar på ett annat sätt än för oss andra. Roman kan äta hur mycket som helst och vad som helst, det syns ingenstans. Losha och Sergei går förbi en godisbutik och de blir två kilo tyngre.
– Roman orkar definitivt tills han är 42 år om han vill. Han är teknisk och smart, men jobbar framför allt väldigt hårt. Roman är ett väldigt bra exempel om man vill lära sig ett och annat om fotboll.