Harpan klingar på scenen i Musikhuset i Helsingfors, och orkestern med sina hundra musiker spelar de dramatiska inledningstakterna.
Pete Parkkonens sång och Linda Lampenius fiol stämmer in.
Klockan närmar sig tio på kvällen. Radions symfoniorkesters kvällskonsert är redan slut, men dirigenten Nicholas Collon och musikerna är fortfarande kvar på scenen.
Här spelar de in orkesterversionen av Finlands Eurovisionsbidrag Liekinheitin.
– Det är inte varje dag man får spela med en så här fantastisk orkester. Det är en häftig känsla, man har kroppen full av adrenalin, säger Pete Parkkonen efter inspelningen.
Linda Lampenius håller med.
– En helt otrolig känsla.
Hon är van vid att spela med en orkester. Under många år var det en stor och viktig del av hennes liv.
Framför orkestern känner hon därför också ett stråk av vemod: hon saknar orkesterlivet enormt.
– Det bästa jag vet är att spela i en orkester och få vara en del av det sound och den känsla som skapas, säger Lampenius.
För Pete Parkkonen är den klassiska musikens värld mer främmande, och det här var hans första framträdande som solist inför en fullskalig symfoniorkester.
– Att sjunga till orkesterns böljande spel är väldigt vackert. Man sjunger mer för sig själv än för publiken och fokuserar jättemycket på tekniken, säger Parkkonen.
I en klassisk miljö glöms det egna egot bort
Låten har arrangerats för orkester av kompositören Timo Hietala, som har arbetat med flera orkestrar och bland annat komponerat mycket filmmusik.
– Att skriva för en symfoniorkester är en konstart, och något man bara lär sig genom att göra det i praktiken. Till och med Gubben Noak är en krävande låt att arrangera för en hel orkester, säger Hietala.
Han har tidigare gjort ett orkesterarrangemang av Käärijäs hit Cha Cha Cha. Den gången var det ett rent instrumentalt verk, men nu står artisterna själva på scenen som solister.
– När det gäller Pete försöker jag som arrangör lyfta fram rockens anarki, råhet och skärpa. Linda däremot hörde jag spela i Nationaloperans orkester redan när hon var 23, så jag visste vilken fantastisk musiker hon är.
Den största utmaningen med arrangemanget var att få symfoniorkestern och den rytmiska musiken att fungera ihop.
– Man kan inte låta en symfoniorkester spela komp, det låter inte bra utan mest krystat. Därför måste man bryta formatet på något sätt.
Produktionen gjordes med kort varsel och under hård tidspress, och Timo Hietala fick bara en vecka på sig att skriva arrangemanget. Det var ändå lätt att samarbeta med de andra musikerna.
– Vi tillhör samma skrå. Alla förstod att det var bråttom och vi hjälptes åt. Det är verkligen häftigt.
Också Linda Lampenius beskriver hur egot försvinner i en klassisk miljö. Det viktigaste är att vara en del av det musikaliska verket.
– Vi är inte längre Linda och Pete som solister, utan alla är en del av musiken, säger hon.
I maj får vi äntligen se Liekinheitin på Eurovisionsscenen i Wien.
Vad har ni framför er innan det är dags, Linda Lampenius och Pete Parkkonen?
– Vi slipar och vi slipar hela tiden. Vi tränar, slipar och slipar, och sedan tränar vi. Sedan slipar vi igen, sammanfattar duon med ett leende.
Artikeln är en översättning av Yle Uutisets artikel ”Liekinheittimen uusi versio ei jätä kylmäksi – näin satapäinen orkesteri tulkitsee viisuhittiä” skriven av Hanna Tikka. Översättning: Jenny Jägerhorn.