Jag är ett stor fan av advokatfilmer från 90-talet. Det var rättegångsthrillerns guldålder, med filmer som Primal Fear (1996), Sista chansen (1996) och Djävulens advokat (1997) – filmer där man söker sanningen och försöker skipa rättvisa i rättssalen, men kanske inte alltid lyckas.
Genren domineras av amerikanska marknaden så det är med tacksamhet jag välkomnar Hundarna, som ger en inblick i hur det svenska rättssystemet fungerar.
Till skillnad från de ovan nämnda filmerna ligger fokus i Hundarna inte på att lösa svåra fall utan på hur advokaternas privatliv påverkar jobbet och vice versa. I detta fall är det faktiskt till seriens fördel. Serien levererar inte lösningar utan moraliska gråzoner.
Serien baserar sig på en idé av Jens Lapidus, den är skriven av Frans Wiklund och regisserad av Lisa Linnertorp. Och visst kan man se genomgående likheter med Lapidus serie Snabba Cash i både tempo och förmågan att fånga in publiken.
Hundarna handlar om försvarsadvokaterna på den framgångsrika advokatbyrån Matsson & Moradi med vännerna Kalle (Björn Bengtsson) och Sasha (Arvin Kananian) i ledningen.
Serien är välresearchad (Lapidus är också utbildad jurist) och lyfter också fram hur försvarsadvokaterna och åklagarna försöker vinna fördel på alla sätt trots objektivitets och -lojalitetsplikt. Den väcker också frågor om huruvida det är möjligt att försvara en avskyvärd person som har begått ett brott och vilka moraliska dilemman det kan skapa.
Kalle är den framgångsrika, trevlige helyllekillen som alla gillar. Samtidigt tampas han med IBS-mage och får springa till toaletten mitt i sina klientmöten. Naturligtvis är han arbetsnarkoman och har därför ett äktenskap som knakar i fogarna.
Kollegan Sasha har i sin tur ett destruktivt sexförhållande med åklagaren i ett fall där han försvarar en våldtäktsman. Sasha lever med en inre kamp att försvara en skyldig person som dessutom har anställt hans tonårsdotter som servitris på sin restaurang.
Försvarsadvokater är som hundar
Titeln har döpts efter den äldre, nyktra alkoholisten Börjes (Anders Jansson) podcast Hundarna, där han intervjuar advokaterna på byrån om deras jobb. Han kallar också försvarsadvokaterna hundar, eftersom de lojalt och outtröttligt vaktar dem som ingen annan vill vakta.
Börje fungerar som en komisk relief då han gärna delar med sig av lite för privata detaljer ur sitt liv, medan de övriga karaktärerna kämpar för att dölja sina.
Den unga, hungriga men dumdristiga Oscar (Kit Walker Johansson) försöker få nya klienter ”från orten” genom att använda pinsamma slangord på Tiktok. Snart har han blivit indragen i en härva med gängkriminella och har svårt att hitta en väg ut ur det svarta hålet.
Oscar får en att känna skamkänslor för den framgångskåta överklassvensken men förvandlas till en kärlekstörstande, ynklig pojke när hoten hänger över hans huvud.
Underförstått börjar firmans fasad krackelera när de olika advokaterna drar in sina privata problem i både rättssalen och kontoret.
Seriens största behållning är skådespelarinsatserna och karaktärerna, även om de är dragna till sin spets känns de trovärdiga och skådespelarna lyckas hålla sig ifrån att spela ut undertexten.
Hundarna har ett hetsigt tempo och filmas med handhållen kamera, det flyter bra ihop med den underliggande stressen och pressen som genomsyrar nästan alla karaktärers liv.
De täta närbilderna gör så att varje min syns tydligt och kräver tolkningar av både skådespelare och publik – en flackande blick kan betyda många saker.
Det som slår mig är att alla karaktärer är sympatiska trots sina stora egon och brister.
Den mest ömtåliga och vackra scenen i serien är när Kalle i ett totalt nedbrutet tillstånd slutligen bajsar på sig och blir omsorgsfullt tvättad av vännen Sasha.
Även i en värld fylld av status, makt och pengar finns omsorg och empati.