Inger, Fanny, Edna och Elvina/Ina.
I Ulrika Hanssons romaner, från debutverket Jaktlaget till den nu aktuella romanen De oförlåtna, möter vi kvinnor som känner sig trängda, utestängda och utsatta på olika sätt.
Kvinnor som kämpar för rättvisa och respekt, kvinnor som känner sig tvungna att ta ödet och lagen i egna händer. Kvinnor som utmanar och bryter mot konventioner – såväl sociala kontroller som könsroller.
Österbotten, Finlands vilda västern
De oförlåtna är en vilda västern-berättelse förlagd till Österbotten på 1880-talet där Ulrika Hansson skriver fram en historia som på ett kul och spännande sätt går i dialog med, och också utmanar, konventioner i den klassiska vilda västern-genren.
Huvudpersonen Elvina, kallad Ina, ruvar på hämnd. Hon har bevittnat hur två unga män på ett synnerligen brutalt sätt haft ihjäl såväl hennes man som hennes son.
Spåraren Jakob, kallad Jaak, är också intresserad av att få tag i ynglingarna, och snart sadlar han och Ina sina hästar för att nosa rätt på de laglösa lösdrivarna till våldsverkare.
I Ina och Jaak har vi två protagonister som bäggedera är ett slags ensamvargar. Spåraren och pälsjägaren Jaak beskrivs som en vilde som trivs bäst i skog och mark, medan Ina är oäktingen, utbölingen och rysskläppen som fått finna sig i att vara förringad främling i sin egen hemby.
Den något udda duon Ina och Jaak rider fram genom oländig och obebyggd terräng – inga nybyggare har slått ner sina pålar i dessa trakter än.
På vägen övernattar de i fallfärdiga lador eller under yppiga granar, medan brasan sprakar för att hålla värmen i kroppen och vargen på avstånd.
I historien finns gott om västernklichéer som Ulrika Hansson på ett smidigt och snyggt sätt lyckas förankra i det österbottniska landskapet och göra något eget av, från hotfulla stråtrövare på skogsstigen och slagsmål på saloonen/ölstugan till den nyfikna lanthandlerskan och rallarna som bygger järnväg ute i obygden.
En sheriff/länsman finns givetvis också med på ett hörn, liksom en godhjärtad präst.
När Ina och Jaak rider in i Pyhäjoki är det som om minnesbilder av olika vilda västern-berättelser dansar fram över sidorna likt knyten av marklöpare:
”Vi rider över ett mäktigt forsande vattendrag in i det som måste vara byns mittpunkt med lanthandel och föreningshus, längre bort syns en kyrkspira. Jaak mera rasar än stiger av hästen när vi stannar. Han går fram till ljugarbänken vid handelsboden och sätter sig tungt.”
Ingen svartvit historia
Under dagarna som går växer det så småningom fram ett förtroende mellan Ina och Jaak. De håller varandra om ryggen och är varandras räddare i nöden där de rider fram med gevären på ryggen och hämnden i hågen.
Ina är kanske inte en svärande, supande och tobakstuggande Calamity Jane i manskläder (även om Ina inte direkt spottar i glaset hon heller) eller en blingig Beyoncé på en vit springare, men Ina utmanar också för sin del rådande samhällsnormer och kringskurna könsroller.
Hon vägrar stå i skuggan av Jaak, hon både talar och tar för sig, hon vet hur man hanterar såväl gevär som påstridiga och påstrukna män som ställer till med besvär.
I traditionella västernskildringar har kvinnan ofta fått finna sig i att spela en underordnad biroll, som den strävsamma hustrun som sörjer för att skapa ett tryggt hem i en hotfull omgivning, den (ogifta) förnuftiga och bildade lärarinnan i byn, den slagfärdiga och samtidigt sårbara saloonföreståndarinnan eller bordellvärdinnan.
Den prostituerade som förväntas tillfredsställa hjältens alla begär och behov är också en vanligt förekommande kvinnoroll i traditionella västernberättelser, liksom den våldtagna och lemlästade kvinnan.
Mer sällan har kvinnan fått vara den pådrivande och aktiva kraften, den som hämnas en oförrätt eller ett övergrepp – för att inte tala om att en kvinna skulle få vara skurken eller förövaren i berättelsen.
Det är så här nu. Jag ska skala av mig allt, lager för lager, tills ingenting finns kvar.
Ina i De oförlåtna
I De oförlåtna växer Ina till en komplex gestalt som inget har att förlora och som just därför vågar utmana ödet.
Även om det är Ina som är den centrala kraft som berättelsen tar näring ur, träder också Jaak fram som en mångskiftande och sammansatt person: ömkansvärd i sina svagaste stunder, men aktningsvärd i sin ståndaktighet.
Mellan varven får vi också en inblick i de jagade bröderna Manderbackas liv. Dynamiken och dragkampen mellan olika temperament och viljor är skickligt gestaltad.
Genom denna dubbelexponering bygger Hansson upp en historia där frågan om brott och straff varken är enkel eller svartvit.
En historia som sätter sig i kroppen
Ulrika Hansson är omsorgsfull i sitt hantverk: här finns kunskap om allt från hur man hanterar vapen till hur man tyder tecken i naturen, här finns en uppmärksamhet om detaljen och en noggrannhet i språket som rimmar väl med tiden och platsen – inte minst i de fint utmejslade liknelserna, som när vecken i en kvinnas ansikte liknas vid fårorna på en nyplogad åker, eller när sorgen skrämmer iväg folk och ”får dem att pila iväg som sorkar undan svedjebränning”, eller hur ett liv fyllt av arbetsdagar kan var ”lika som grisfötter”.
De oförlåtna är en roman som känns in i märg och ben, där beskrivningarna av kyla och regn sätter sig som frossa i kroppen, tröttheten och hungern skaver i själen.
Ulrika Hansson spänner hanen i början och spänningen håller i sig ända till slutet.