Hundar och katter bör kunna andas normalt, röra på sig tillräckligt långa sträckor, föröka sig normalt och också i övrigt kunna leva ett arttypiskt, hälsosamt liv.
Det anser ett medborgarinitiativ som vill förbjuda avel med hundar och katter som har så kallade extrema drag. Det handlar om drag som ökar risken för olika typer av allvarliga hälsoproblem som andningssvårigheter, neurologiska problem och kronisk smärta.
– De nuvarande åtgärderna räcker inte, vi har stått inför de här samma problemen i årtionden. Det behövs gränser utifrån och de behöver vara tillräckligt strikta, annars förändras ingenting, säger Kaisa Lehtola, en av dem bakom initiativet.
Lehtola är klinikdjurskötare och äger själv en av raserna som skulle beröras av en lagändring, welsh corgi pembroke.
Hon har ställt sig bakom initiativet eftersom hon känner att det hon gjort hittills inte räcker.
Lehtola har försökt påverka rasen inifrån och genom sitt Instagramkonto där hon skriver både om sina egna erfarenheter som ägare till kroniskt sjuka hundar och allmänt om hälsoläget hos raser som har extrema drag.
Svårt att få koll på oregistrerade
I Finland är omkring 70 procent av alla hundar registrerade rashundar. Det innebär att de uppfyller Finska Kennelklubbens krav i avelsprogrammet.
Det gör att Finland har betydligt bättre kontroll över aveln och hälsan, jämfört med länder som Spanien där endast omkring 10 procent är registrerade. Det säger avdelningschefen vid Finska Kennelklubben Kaisa Gold.
– Tyvärr finns det alltid de som inte följer några regler. Och sedan finns det förstås sådana raser som inte registreras, dem är det nästan omöjligt att följa och kontrollera, säger Gold.
Kaisa Gold säger att den förändring som medborgarinitiativet strävar efter redan är på gång. Just nu håller en arbetsgrupp inom Jord- och skogsbruksministeriet på att ta fram nya regler för hundavel i Finland.
Dessutom godkände Europaparlamentet i slutet av april en ny förordning som bland annat ska reglera hund- och kattavel.
För de registrerade hundarna kommer det att vara enklare att följa upp, men Gold är fundersam kring hur man ska komma åt de oregistrerade.
Hon säger att hemfriden i Finland är stark, och att det ska mycket till för att en enskild människa ska tvingas släppa in myndigheterna i sitt hem – och det är i hemmen som hunduppfödningen i huvudsak sker i Finland.
Både den kommande inhemska förordningen och Europaparlamentets förordning ska sätta gränser för avel med extrema drag. Exakt hur är ännu oklart.
Det är här medborgarinitiativet spelar en viktig roll, säger Kaisa Lehtola: Att påverka hur den inhemska förordningen formuleras så att den blir tillräckligt stark.
– Med övergångsperioderna är det sannolikt att det tar 5–10 år innan EU-förordningen börjar påverka aveln i Finland. Det finns ingen logik i att vänta och gå efter minimikraven, utan vi kan föregå med exempel för resten av världen och visa hur man bör agera för att hundarna ska må bättre, säger Lehtola.
Allvarliga hälsoproblem hos många raser
Faktum är ändå att det inte bara är i aveln utanför Kennelklubbens registrerade raser som det finns problem. Många raser har vanligt förekommande sjukdomar eller andra defekter som påverkar deras liv negativt, orsakade av drag som går enligt rasstandarden.
Hos vissa raser är läget så allvarligt att en del länder har gått in för rasförbud: Norge förbjöd genom domstolsbeslut aveln av cavalier king charles spaniel år 2023, och i Nederländerna är det sedan samma år förbjudet att både äga och föda upp en rad plattnosade raser.
Reaktionerna har varit starkt negativa bland ägare av raserna, och den internationella kennelorganisationen FCI anser att rasförbuden hotar rasernas ställning som nationella kulturarv.
Det är också en orsak till att medborgarinitiativet inte gick in för att förbjuda någon specifik ras, utan i stället fokuserar på de drag som orsakar lidandet. Att försöka driva igenom rasförbud skulle antagligen möta ett mycket större motstånd, tror Kaisa Lehtola.
Lehtola tycker ändå att hälsan är viktigare än att enskilda raser bevaras:
Kaisa Gold konstaterar att balansen är svår, dels just på grund av människors känslomässiga relation till en specifik ras, och dels av kulturella orsaker.
– I Centraleuropa har vi flera stora vallande raser som, beroende på vilken sida om bergskedjan de levt, har adopterats av olika länder och godkänts som gamla, traditionella raser. När man tittar närmare på genpoolen, så går de väldigt kraftigt ihop. Man kan fråga sig om vi måste ha dem alla? Men jag förstår också att det för det enskilda landet kan vara viktigt att ha en nationalras, fast det i grannlandet finns en helt likadan.
När vi tittar till exempel på corgin för hundra år sedan, så hade den högre ben och var mindre kraftig i kroppen
Kaisa Gold
För någon som alltid bara haft friska individer av en specifik ras kan det också vara svårt att ta till sig att rasen har stora problem som behöver adresseras.
– Vi vet i dagens läge att vi har gått för långt i vissa raser med de här dragen, och vi måste komma tillbaka till något de kanske en gång varit. En del säger att så här har de alltid sett ut och de har klarat sig bra, men det stämmer ju inte. När vi tittar till exempel på corgin för hundra år sedan, så hade den högre ben och var mindre kraftig i kroppen, säger Gold.
Hälsotester och raskorsning
Vad gäller rashundarnas hälsa förespråkar Kaisa Gold sådana verktyg som redan nu finns: hälsoundersökningar och -tester, genetisk testning och avelsprogram som ärligt adresserar problemen.
Gold nämner också raskorsningar som en del av arbetet: en ras där en eller flera sjukdomar har blivit utbredda, eller genpoolen snäv, paras med friska för att vidga genpoolen och på sikt avla ut det sjuka.
Sådana har Kennelklubben drivit sedan 1997, just nu till exempel inom raserna cavalier king charles spaniel och fransk bulldogg, och som nyaste tillskott dobermann.
Kaisa Lehtola är i princip positivt inställd till raskorsningar, men hon anser att omfattningen är för liten för att det ska göra verklig skillnad.
– Just nu får man känslan av att de här korsningsprojekten är till för att dra bort uppmärksamheten från de hundra kullar med sjuka valpar som fortfarande föds varje år. Men jag tycker det är viktigt att de görs, och de kunde vara en stor del av förändringen mot det bättre – om de utökas rejält och Kennelklubben verkligen satsar på att främja dem.