I en industriförort till Dhaka vaknar textilarbetaren Fazila Antora i gryningen i det rum hon delar med sin man och sin femåriga son.
Kriget i Iran utspelar sig nästan 4 000 kilometer bort, men tränger sig ändå in i varje del av hennes vardag.
Bangladesh är beroende av import för ungefär 95 procent av sina energibehov. Framförallt råolja och flytande naturgas (LNG) kommer från Gulfstaterna genom det nu stängda Hormuzsundet.
Importberoendet för elproduktion, matlagning och transport betyder att kriget har satt landet och dess 175 miljoner invånare i kris.
– När strömmen går blir mitt barn ledset. Han kan inte sova. Utan fläkt kan ingen av oss sova, säger 26-åriga Fazila Antora.
I hennes byggnad delar dussintals familjer på en enda toalett. Matlagningen sker ofta utomhus över vedeld. Det går inte längre att lita på gasspisen.
Fabriker i mörker
Fazila Antora lämnar sin son på skolan och kliver på fabriksbussen för den långa resan till jobbet.
Efter en dag med att klippa trådar och skicka kläder vidare längs produktionslinjen är hon hemma vid åttatiden på kvällen. Sedan sträcker sig matlagning och städning fram till nästan midnatt.
För detta tjänar hon 16 000 taka i månaden – omkring 110 euro. Ibland kommer ytterligare 2 000–3 000 taka in i övertid.
– När det inte finns elektricitet och bränslet till generatorn tar slut stannar allt på fabriken, säger Fazila Antora.
– Det skapar press, för vi måste ändå nå våra produktionsmål.
Klädtillverkning är Bangladeshs ekonomiska ryggrad.
Tillverkningen står för över 80 procent av landets exportintäkter och sysselsätter 4 miljoner människor.
Globala varumärken som H&M, Zara och Primark köper sina kläder härifrån.
Men beställningarna har avtagit. Exporten till EU, Bangladeshs viktigaste marknad, sjönk med över 25 procent i januari jämfört med i fjol, enligt Eurostat.
Kriget pressar nu upp fraktkostnaderna. Fartyg dirigeras om, leveranser försenas med dagar eller veckor.
Och fabrikerna tvingas anpassa sig. De justerar produktionen efter de tidsfönster då elektricitet finns tillgänglig.
Dieselgeneratorer används vid strömavbrott, men bränslebrist och stigande kostnader gör att de inte kan köras kontinuerligt.
– Arbetare stannar kvar på fabrikerna hela natten, säger Amirul Haque Amin, ordförande för National Garment Workers Federation, som har företrätt textilarbetarnas rättigheter i 42 år.
– De separeras från sina familjer. Det skapar problem i deras privatliv.
Amin är orolig för vad som händer om kriget drar ut på tiden.
– Om det här kriget inte tar slut snart kan Bangladeshs textilindustri skadas allvarligt, och miljontals arbetare, mest kvinnor, kan förlora sina jobb, säger Amirul Haque Amin.
Ändlösa köer till bensinstationerna
Runt om i Dhaka syns trycket krisen redan orsakar på gatorna.
Vid bensinstationer sträcker sig köerna ut på huvudvägarna.
Förare väntar i timmar, ibland över natten, och sover i sina bilar i hopp om att säkra bensin nästa dag.
Vid en station i Dhaka anlände bränsle sent på morgonen. Poliser dirigerade kön med megafon.
– Jag har inte sovit ordentligt på tre dagar. Jag trodde kriget var över, säger en man i kön.
– Varför finns det fortfarande ingen bensin?
Frustrationen växer, och en del varnar för protester om bristen fortsätter.
Den 18 april höjde regeringen priserna på bränsle med 10 till 15 procent, och hänvisade till stigande råoljepriser och leveransproblem på grund av kriget.
Det väntas höja inflationen, särskilt inom transport och jordbruk, och pressa upp priset på mat.
Regeringen har infört energisparande åtgärder: kontorstider har begränsats till 9–16, marknader stängs senast klockan 18 och industrins elanvändning har begränsats.
Myndigheterna har också beordrat nedskärningar av offentliga utgifter och börjat gå hårt åt bränslehamstrande.
Regeringen meddelade den 16 april att det bara finns bränsle för de kommande veckorna.
Tjänstemän vid statliga oljebolaget BPC uppgav att diesellagren räcker åtta, nio dagar och bensinlagren kanske räcker upp till tretton dagar.
Taskeen Ahmed, ordförande för Handels- och industrikammaren i Dhaka, ser allvarligt på situationen.
Irans stängning av Hormuzsundet och den amerikanska blockaden har stört långsiktiga leveransavtal och tvingat Bangladesh ut på den osäkra spotmarknaden, där landet nu tävlar om bränsleleveranser med rikare länder.
Landet köpte 11 LNG-laster (flytande naturgas) för leverans mellan mars och maj, men priset var dubbelt så högt än före kriget.
– Länder med större köpkraft kommer att ta allt som finns tillgängligt. Det är redan en mycket negativ signal för ekonomin, säger Ahmed.
– Jag tror att det värsta återstår.
Bangladesh är inte ensamt. Omkring 80 procent av råoljan och nästan 90 procent av LNG-gasen som passerar genom Hormuzsundet går till Asien, enligt internationella energiorganet IEA.
Men landet är bland de mest utsatta ekonomierna.
Tumultartade tider
Krisen kommer dessutom mitt i en bräcklig politisk övergång. Före detta premiärministern Sheikh Hasina avsattes i ett folkligt uppror 2024 efter 15 år av alltmer auktoritärt styre.
Under 2025 tyngde en osäker övergångsperiod ekonomin. I februari 2026 vann Bangladesh Nationalist Party valet på löften om ekonomisk stabilisering.
Den nya regeringen drabbades omedelbart av energichocken.
I ett köpcentrum i Dhaka driver Mohammed Nayem Islam NK Leather Goods, en liten textilverksamhet.
Omkring 30 arbetare sitter axel mot axel och syr tyg till väskor för onlineförsäljning. Surret från maskinerna fyller den fuktiga luften.
Affärerna har avtagit, och planerna på att nå utländska marknader ligger på is.
Bränslebrist och elavbrott är kärnan i problemet. Importerade material, som metall till dragkedjor, är också svårare att få tag på.
– Priserna har ökat på allt, säger Islam.
Driftskostnaderna har i vissa fall mer än fördubblats, säger han, och kallar det ett stort problem för oss.
– Vi kan inte importera ordentligt. Det finns inga leverantörer. Jag förlitar mig på tron på Allah och fortsätter arbeta. Jag försöker mitt bästa för att hålla verksamheten i gång.
Utanför finns en påminnelse om Bangladeshs nyliga omvälvningar: en staty av Sheikh Hasinas far och Bangladeshs första president, Sheikh Mujibur Rahman, lutar trasig i en rondell.
”Jag vill att hans framtid ska bli bra”
Tillbaka i industriförstäderna har Fazila Antora tagit lån för att täcka stigande kostnader – mat, hyra och skolavgifter.
– Jag kan inte ens äta kött en gång i månaden.
– Mjölk är väldigt dyrt. Jag kan inte köpa frukt alls.
Nästa månad ska Fazila Antoras sons examensavgifter betalas.
– Jag har inte pengarna. Jag vet inte vad jag ska göra.
– Jag vill att hans framtid ska bli bra.
Innan hon börjar med kvällens städning stannar hon upp.
– Vi jobbar väldigt hårt. Men vi belönas inte rättvist. Om vår lön ökade, och om det inte fanns några el- och gasproblem, skulle vi åtminstone kunna leva i fred.