Yle fyller hundra år i år. Då Yle grundades 1926 var den uttalade avsikten att man ville föra människor samman, stärka samhörigheten och öka empatin i vårt samhälle och vår värld. Idag, hundra år senare, är Yles uppgift viktigare än någonsin.

Att bry sig om andra, hjälpa där man kunde och inte vara självisk, var det viktigaste i livet.

Ann-Luise Bertell

När jag var liten fick jag lära mig att vara snäll. ”Var som folk” brukade min pappa säga och där ingick att inte mobba, inte slåss, inte stjäla eller supa. I skolan lärde vi oss att ta hand om varandra, och lyssnade på föreläsningar om hur bra det är med empati, alltså att kunna sätta sig in i en annan människas liv och situation. Tidigt i mitt liv ifrågasattes inte detta av någon. Yles ledord var hela samhällets. Att bry sig om andra, hjälpa där man kunde och inte vara självisk, var det viktigaste i livet. Precis som Pippi sa: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”

Då jag blev äldre ville jag hålla föreläsningar om emotionell intelligens, övertygad om att erkännandet och accepterandet av våra känslor, skulle göra oss mindre arga och ensamma. När jag bläddrar igenom alla de tal som jag hållit som teaterchef och kulturpåverkare innehåller de utan undantag rader om att ”Konsten och kulturen ökar empatin i vårt samhälle.”

Yle har genom åren varit med och berättat många olika sorters berättelser. Berättelser om mänskliga framsteg, innovationer, samhörighet, fredliga lösningar. Men också berättelser som vi inte är så stolta över, som nästan alltid inneburit att förståelsen för andra människor har brustit. Det finns många sådana berättelser, också alldeles färska. I dagens värld är empati ett ord som verkar vara både naivt och gammaldags. Många uttrycker sig både förklenande och illa om människor, utan att minnas vad det kan leda till. Jag ser röster i sociala medier som hävdar att empati är ett tecken på svaghet. Vad är det folk sitter och säger?

Jag vet att de har fel, för alltför många gånger har vi hört hur det går då vi slutar känna empati. Vi lever i råhetens tidsålder, men vad är det som är nytt? Är det i stället inte uråldrigt? Är det inte detta som Yle och många, många fler alltid har velat kämpa emot och förhindra? Att vi slutar bry oss om varandras smärta och sorg? Att vi slutar lyssna på människors perspektiv och berättelser?
Så varför är det bra att vara empatisk och snäll? Varför måste vi hålla fast vid det?

Homo sapiens (vår mänskliga variant) vann i tiderna över Homo erectus och neandertalarna, inte för att vi var starkare och bättre på att slåss, inte för att vi sprang fortare eller klarade köld bättre, inte för att vi hade de största hjärnorna, utan för att vi var bättre på att prata. Vi var bättre på att samarbeta. ”The survival of the fittest” är egentligen: ”The survival of the bäst på att samarbeta.” Och vad krävs när man samarbetar? Jo, vänlighet och snällhet!

Forskning i dag visar att de grupper som har den största empatin också har den största kollektiva intelligensen. Google undersökte sina team och kom fram till att de mest framgångsrika teamen är de som känner störst empati. Om du är snäll och empatisk så är du också smartare och mer framgångsrik. Både som människa och som grupp.

I alla sammanhang, i alla familjer, i alla länder vill människor ha ledare, kollegor, familjemedlemmar som är snälla och får dem att trivas med livet, inte sådana som gör dem rädda. Empati och samarbete är vårt grundtillstånd. Men det krävs inte mycket för att vår empati ska minska eller försvinna. Om vi känner oss hotade till exempel, om andra människor, grupper framställs som hot. Eller om vi klättrar uppåt i hierarkin. Hos personer med hög status minskar den empatiska förmågan. Och också: personer med lägre status har mindre empati för dem med högre status.

Vi kan välja den råa vägen där den starkaste vinner på bekostnad av de svaga, eller vi kan välja den milda vägen där vi tar hand om varandra.

Ann-Luise Bertell

Vi måste hela tiden välja. I varje generation, i varje situation står vi inför samma val: hårdhet eller ömhet, våld eller samarbete. Vi kan välja den råa vägen där den starkaste vinner på bekostnad av de svaga, eller vi kan välja den milda vägen där vi tar hand om varandra.

Vilken världsordning vi ska leva i bestämmer vi själva. Men det är av största betydelse att vi får höra berättelser som handlar om oss. Om det som gör oss till människor: nämligen våra svagheter, styrkor, glädjeämnen, rädslor, sorger. Berättelser om att vi kan leva tillsammans här på jorden, att vi har mera gemensamt än det som skiljer oss åt.

Yle finns till för att påminna oss om allt detta.

Ann-Luise Bertell
författare