WIEN Solen bränner, grönskan exploderar och majvärmen ligger som en tung filt över staden.
Såväl lokalbefolkning som turister söker skugga på uteserveringarna, beställer wienerschnitzel och strosar längs gatorna i shorts och linne.
Nu har det gått tre dagar sedan jag anlände till Eurovisionens värdstad. Här är tre iakttagelser jag har gjort hittills.
1. Eurovisionen intresserar inte Wienborna
Att världens största musiktävling snart ska dra i gång märks knappt av. Wien består av 23 distrikt, och i 22 av dem rullar livet på som vanligt.
En och annan Eurovisionsaffisch pryder förvisso lyktstolpar och spårvagnshållplatser, men annars? Ingenting. Nada. Gatubilden bär inga som helst spår av Eurovisionens sjuttioårsjubileum.
Alla festligheter är koncentrerade till ett enda område: Innere Stadt.
Vid Rathausplatz har Eurovision Village öppnat portarna och välkomnar fans från världens alla hörn. Här säljs merch, här dunkar musiken och här dammar gamla Eurovisionslegender av sina låtar på en provisorisk scen.
Kring själva tävlingsarenan Wiener Stadthalle råder det febril aktivitet. Poliser och säkerhetspersonal står på givakt dygnet runt, lila flaggor med Eurovisionens emblem slår i vinden och guidade turer lockar nyfikna turister.
I övrigt är det ”business as usual”.
2. Kontroversen kring Israel märks knappt av
Stämningen är förvånansvärt god. Trots den överhängande kontroversen kring Israels deltagande och de bojkottande länderna handlar samtalen i mediebubblan om allt annat än ”det där jobbiga”.
Israels Noam Bettan gjorde förvisso entré på turkosa mattan på söndagen, men under presstillfället lyste han med sin frånvaro.
Det här var visserligen inget förvånande, då Israels representanter knappt gett en enda intervju under de senaste åren.
Hittills har jag inte sett en enda palestinsk flagga. Men med det sagt är det bara måndag. När tävlingen väl drar i gång lär de nog dyka upp efter en.
3. Det är Linda och Pete som regerar
Alla verkar överens om att det är Finland som vinner i år. Det råder nästan allmän konsensus om det vid det här laget.
Journalister jag har pratat med fullkomligen öser lovord över Linda Lampenius violinspel och Pete Parkkonens sångröst. Att Lampenius gör historia genom att spela violin live imponerar stort, även hos de mest inbitna experterna.
Till och med artisterna jag intervjuat verkar ha accepterat sitt öde. Den stora kampen står nu om andraplatsen – går den till Grekland, Danmark eller Australien?
Eller blir det en nagelbitare med Finland och Israel i delad skärm på lördag?
Hur tävlingens utfall blir återstår att se. Håller Lampenius och Parkkonen för favorittrycket, eller står vi inför en KAJ i repris? Personligen försöker jag hålla förväntningarna i schack, med fjolårets besvikelse i färskt minne.
Men just nu, i denna stund, är det Linda Lampenius och Pete Parkkonen som regerar. De är kungen och drottningen av Eurovision Song Contest 2026.
Anna Hedström jobbar med att bevaka Eurovision Song Contest, UMK och Melodifestivalen för Svenska Yle. Hon är också en av programledarna för videopodden Torille – vägen till Wien.