Det var bestämt redan på förhand: social- och hälsovården drabbas hårdast när regeringen rättar till budgetbalansen i ett sista försök att få skuldsättningen att avta.
Summan svällde i slutskedet och landade på 240 miljoner euro.
Största delen tas från socialvården som förlorar 100 miljoner. Vårdorganisationerna ska luta sig mindre på skattemedel och mer på privata donationer, och klientavgifter höjs både på hälsocentraler och sjukhus.
Organisationsfältet har orsak att protestera. De statliga bidragen minskar med en tredjedel från och med nästa år.
Den färska social- och hälsovårdsministern Wille Rydman (Sannf) bevisar det som ingen tvivlade på. Han vågar använda saxen. Tvärtom fick de andra regeringspartierna göra sitt bästa för att rycka den ifrån honom.
I Rydmans värld handlar nedskärningarna inte om svåra beslut, utan ideologiska framsteg. Staten ska helst inte ge pengar till tredje sektorn, som bland annat består av onödiga hobbyorganisationer och trygga fastanställningar för före detta politiker där de inte behöver jobba på riktigt.
Också inom socialvården, som både experter och politiker ansett vara så gott som omöjlig att skära i, hittade Rydman snabbt sätt att – som han kallar det – minska på byråkratin genom att slopa klientplaner och dokumentationskrav.
Experter ser risker. Om servicen inte finns nedskriven behöver den inte beviljas, så som Ulrika Krook, specialiserad jurist och universitetslärare vid Svenska social- och kommunalhögskolan, uttryckte det.
Har vi råd med en välfärdsstat?
Många frågar sig om vi längre har råd med en välfärdsstat i Finland.
Grundtanken i den nordiska välfärdsstaten har varit att garantera en minimitrygghet för alla. Modellen har länge haft ett brett stöd över partigränserna i Finland, i likhet med demokratin och rättsstaten.
I Yles valdebatt svarade Sannfinländarna och Samlingspartiet att de förespråkar ett välfärdssamhälle där vårdansvaret allt mer bärs av individen.
Kristdemokraterna tycker att familjen vet bäst hur man vårdar sin nästa.
Tanken om att barn ska ta hand om sina föräldrar är inte längre en dystopisk hotbild, utan ett konkret förslag bland högerpartierna.
I stället för att prata om närvårdarnas löner, talas det nu om närståendevårdarnas arvoden.
Högerpartiernas ärlighet kommer väl till pass ett år inför valet, och tvingar övriga partier att ta ställning till den historiska förändring som nu tagit fart inom den finländska politiken.
Det fjärde regeringspartiet Svenska Folkpartiet säger att systemet inte kan utgå från att alla har en anhörig, utan att det måste finnas en minimitrygghet.
För en språkminoritet har det åtminstone historiskt sett varit viktigt med mångfald, ett rikt organisationsfält som lappar där staten inte alltid kommer ihåg att beakta olika minoriteters särskilda behov.
Kamp om vem som har rätt till offentlig vård
Att vården drabbas värst av de nya nedskärningarna motiveras med att den står för en så stor del av statens utgifter. I och med att partierna bundit sig vid en skuldbroms, kommer vårdutgifterna att ligga i skottgluggen under decennier framöver.
Det här tvingar politikerna att berätta hur de skulle göra om välfärdssystemet från grunden.
Resurser finns, men de fördelas ojämlikt, säger vårdprofessor Kristiina Patja. Hon har i 40 år funderat på hur den offentliga vården kunde bli bättre.
Just nu finns det flera parallella vårdsystem i Finland, och medelklassen har bättre tillgång till vård än barn, unga och äldre som är beroende av det offentliga systemet.
Regeringen Petteri Orpos nedskärningar har enligt Social- och hälsovårdsministeriets bedömning ökat inkomstklyftorna och barnfattigdomen.
Nu skär man i de mest utsatta gruppernas vård, socialvården, men lägger till pengar för privata läkarbesök. Det så kallade valfrihetsförsöket ska börja erbjuda ett större urval tjänster, trots att det hittills använts mest av dem som redan i nuläget har råd att gå privat.
Inför valet behöver väljaren kunna navigera partiernas sparretorik och förstå vilka ideologiska grunder sparalternativen står på. Även när det sparas går det att välja vem som betalar notan.
Frågan är alltså inte om vi har råd med en välfärdsstat, utan vem som vill hålla fast vid den.
Sofia Kajander är politikreporter på Svenska Yle, med social- och hälsovård som specialområde.
Lyssna på senaste avsnittet av Politiken där vi analyserar regeringens budgetramförhandlingar:
Tycker du att välfärdsstaten håller på att nedmonteras? Diskutera i kommentarsfältet.