Snack om alla playoffserier i veckans avsnitt av NHL-podden. Mattias och Anders har delvis olika åsikter om vilka lag som avancerar.
Tre mål av fyra i powerplay – alla fyra mål av Dallas stjärnor. Mikko Rantanen 1+1, Jason Robertson 1+2, Matt Duchene 1+1, Wyatt Johnston 1+1. Match tre i playoffserien mellan Dallas och Minnesota hade ett klassiskt Stars-manuskript: de rätta spelarna avgör.
När alla Dallas största stjärnor noteras för poäng – assist för Heiskanen i segermålet – är Stars väldigt svårt att slå. Då brukar man ha gjort fler mål än motståndaren. Oberoende av hur matchbilden sett ut, eller hur länge matchen tog.
I match tre av playoffserien mot bittra divisionsrivalen höll den på till andra förlängningens trettonde minut. Och 13 får nog nu gälla som oturssiffran för Wild – laget hade verkligen behövt och även förtjänat segern. Nu klämtar domedagsklockorna.
Andra raka segern efter den usla premiären gav fördelen tillbaka till Stars i det känsloladdade, mentala Minnesota-derbyt. Texas-laget hette ju Minnesota North Stars åren 1967–1993.
Slutspelet handlar om att göra resultat
Måste ha varit en dyster stämning i Wilds omklädningsrum efter att den drygt 92 spelminuter långa drabbningen var över. Laget har definitivt dominerat serien hittills – hållit i pucken, snurrat på med långa anfallskaruseller och allt som oftast fått Stars att se trögt ut.
Ändå fick Wild-spelarna klä av sig den svettdränkta matchutrustningen utan att ha fått någon som helst lön för allt man gjorde rätt. Matt Boldy, Brock Faber, Quinn Hughes, Kirill Kaprizov och Joel Eriksson-Ek höll i långa stunder greppet om initiativet i matchen.
Målstatistiken berättar ändå ett annat språk: Eriksson-Ek var den enda av Wilds ledande spelare som fick pucken in bakom Jake Oettinger.
Anaheim Ducks må vara NHL:s ”officiella” ankeborgare, men Wild mot Stars för tankarna till Kalle Anka och Alexander Lukas: Rättvisa har oftast ingenting att göra med vem som drar det längsta strået.
Rantanen är symbolen för hur spretigt Dallas spelar
Dallas är ett besynnerligt lag att titta på.
I långa stunder spelar laget spretigt och utan till synes en klar idé för vad man ska göra med pucken. Back till back-passningarna kan bli många och ofta bara slår man pucken upp längs med sargen och hoppas på att en egen spelare är först på den.
Sedan plötsligt varvas håglösheten med briljant anfallsspel, fina passningar som får motståndarna att se dumma ut och sylvassa avslut.
Och när Stars får spela powerplay är fan för det mesta lös. Som i match nummer tre mot Wild: tre powerplaymål trots att man misslyckades med fem mot tre-läget.
En sorts symbol för hur Dallas kan se ut under en match är Mikko Rantanen.
För den som bara kollar statistik berättar 1+1 i match tre och 1+2 sammanlagt i tre matcher på att stjärnan varit just så bra som man kan vänta sig.
För den som kollat alla tre matcher har Rantanens spelande ändå sett förbryllande ut.
Match tre mot Wild var ett skolexempel på hur svårförutsägbar Rantanen är. Han inledde med att läsa spelet perfekt och göra 1–0 i matchens andra minut. Efter det hade han fel adress på både passningar och skott och såg närmast klumpig och självisk ut i nästan 50 minuter.
Sedan visade han plötsligt prov på briljant spelsinne och tålamod när han spelade fram till Matt Duchenes kvitteringsmål. Sekvensen där Rantanen gjorde allt rätt varade inte längre än i kanske i tre sekunder men var livsviktig för Dallas som låg under i mitten av period tre.
Nästan genast efter det tog han en totalt onödig utvisning som kunde ha avgjort matchen till Wlld. Så hann han ännu fiska en utvisning för Minnesota och Quinn Hughes innan Wyatt Johnston styrde in Stars-segerpuck.
Sådan är Mikko Rantanen, sådant är Dallas Stars. Segrarna räknas: Fråga inte hur, fråga hur många.
Heiskanen haltar men grovjobbar
En lagdel i Stars man kan lita på är första backparet, Miro Heiskanen–Esa Lindell. Mot Wild har Dallas schweiziska ur ändå i långa stunder haft det väldigt svettigt. Speciellt Minnesota-anfallets OS-hjälte Matt Boldy har varit en verklig nagel i ögat för Heiskanen.
Dallas backhövding som för det mesta är otroligt svår att slå i en mot en-lägen har både förlorat sargkamper om pucken och blivit rundad av Boldy.
Desto mer det spelats av matchserien, desto oftare väljer Boldy att utmana Heiskanen man mot man, istället för att passa, som många andra gör när de ser Stars nummer 4 framför sig.
Att det ser ut på det sättet för tillfället beror säkert till största delen på att Heiskanen lider av skadan som han ådrog sig i slutet av grundserien. Evighetsmaskinens spel bygger på hur han rör sig och just nu är hans skridskoåkning inte närapå hundraprocentig.
Ändå spelade Heiskanen otroliga 43 minuter i match tre och landade på +/- 0.
I blåsten har han ändå varit och samma gäller för paret Esa Lindell, vars spel såklart lider av att Heiskanen inte är sig själv.
Klart bästa statistiken gällande målförväntningen har istället paret Thomas Harley–Nils Lundqvist. Båda ligger på över 60 procent i förväntade positiva mål enligt Natural Stat Trick. Harley är en etablerad elitback, men Lundqvist är det stora utropstecknet i Stars tills vidare.
Dallas tredjepar med jättarna Tyler Myers och Liam Bichsel har däremot varit uselt. När Wild får igång sitt anfallsspel blir Myers och Bichsel slalomkäppar. Med dem på isen är sannolikheten för ett mål i Dallas ände kring 70 procent (72 för Myers, 64 för Bichsel).
Schweizaren Bichsel är bara 21 år ung, 201 cm i strumplästen och Stars egen reservering. Han är värd att satsa på.
Hur GM Jim Nill kom på idén att trejda in Tyler Myers är däremot ett mysterium. Myers har i åratal varit en back som kostar sitt lag i form av dumma utvisningar och baklängesmål på grund av felbeslut eller trög rörlighet.
Jämför med att Rasmus Ristolainen ska ha funnits med bland alternativen när Stars i vintras var ute efter en högerfattad back.
Kan Wild göra resultat?
Frågan är om Wild kan utnyttja en skadehämmad Heiskanen och ett tredjepar som inte hänger med?
Enligt det gamla playoffordspråket hänger det på huruvida lagets bästa spelare är lagets bästa spelare. Lyckas stjärnorna ta vara på sina chanser?
Första backparet som består av färska OS-guldmedaljörerna Quinn Hughes och Brock Fabre äger rinken. Med dem på isen har Wild målskillnaden 9–1 på tre matcher (Wild har totalt gjort 11 mål). Sådan dominans av lagets spelmotor borde ge bättre utdelning i form av segrar.
Blickarna riktas mot lagets ledande forwardar: Boldy, Kaprizov och Eriksson-Ek. I de två förlustmatcherna efter 6–1-premiärsegern är Eriksson-Ek den enda av dem som fått pucken i mål. Trots att de tidvis vänt ut och in på Stars backar.
Jämför det med att kvartetten Duchene, Johnston, Rantanen och Robertson gjort åtta mål på två matcher. Trots att de tidvis varit riktigt dåliga.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.