Bandet Nevala som spelats flitigt på Vega de senaste åren har släppt sin tredje skiva Roommates.
Det är en helhet med nio låtar indie-softrock som trots att de är fiktiva historier bär likheter med bandmedlemmarna själva. De fyra centrala musikerna i Nevala var rumskompisar och bodde ihop som yngre, men nu är de vuxna och livet sätter sina käppar i hjulen för månadslånga utlandsturnéer och spontana nattliga låtskrivningssessioner.
Därför finns det som tur sommarstugor där de kan samlas med gitarrer och nya låtidéer.
Bandmedlemmen Ossian Stadigh tog en paus i vardagens blöjbyten och berättade över en kopp kaffe om bandets tredje skiva.
Det att vi inte bor tillsammans är ju en jättestor sak.
Ossian Stadigh
Grattis till tredje skivan Roommates som just har kommit ut. Det brukar ju talas om den ”svåra tredje skivan”. Hur bra stämmer det för Nevala?
– Det stämmer nog inte alls. Det kom låtar under ett par års tid och vi började med demos som vi sen gav litet djupare sound. Förstås är det alltid mycket jobb att göra ett album men jag kände inte att den här var svårare än de två första albumen.
Hur mycket har låtskrivandet ändrats från att ni startade som ungdomar som hela tiden hänger ihop, men sen separerats av livet?
– Det har nog ändrat på saker definitivt. Det att man inte bor tillsammans är ju en jättestor sak. Vi har våra partners på olika adresser så vi ses mycket mindre. Vi har ändå försökt hålla gemensamma låtskrivningsssessioner. Det som alltid har varit bra för oss är då vi har stuckit till någons lande och suttit där några dagar.
Nevala består av fyra sångare och låtskrivare, men sen har ni också övriga musiker. Vad är upplägget?
– Från första början har bandet varit jag, Oliver Bentley, Sakari Soukka och Emil Inberg. Det är vi som är med i allt och vi är de som sjunger. Men ganska snabbt förstod jag att vi behöver litet hjälp live. Vi behöver en trummis och en till gitarrist och dessutom behöver vi också hjälp att banda in saker. Efter det fick vi Riku Sonkkanen som trummis. Han har varit med från början. Sen har vi Kalle Outila som spelar gitarr. Och Adeola Ikuesan sjunger kör. Hon har varit med oss ofta men vi har inte alltid möjlighet att ta med henne. Antingen på grund av hur mycket vi får betalt för giget eller hur stor scenen är till och med. Det kan vara svårt ibland att få alla att rymmas.
America-låten kritiserar USA. Har ni funderat på att den kunde vara ett hinder för er att få inresetillstånd till USA?
– Det var kanske inte meningen att bli så politiskt som det kanske delvis blev på grund av Amerikas nuvarande situation nu. Men jo, det stämmer nog delvis. Vi har inte bokat in någonting utomlands överhuvudtaget, för att inte tala om USA, men naturligtvis skulle det vara ganska tråkigt om vi skulle erbjudas en Nordamerikaturné men inte skulle få åka dit på grund av den här låten. Då skulle vi måsta fundera om vi ska ta bort den från spellistorna. (skratt)
Er första singel heter Monsieur Dominic. Varför sjunger ingen från bandet låten? Den har ju en utomstående sångare.
– Vi började väva ihop kompet och låten och sen började vi sjunga om Monsieur Dominic. Härifrån kom idén om kärnan av låten. Vi började skämta om att det skulle vara roligt om Michael Bleu skulle komma och sjunga den. Han är alltså en god kompis med oss alla, främst då kanske med Oliver, de har till och med bott tillsammans för länge sedan. Och sen så höll vi fast vid det och han var jätteivrig att komma med.
Varför heter skivan Roommates?
– Delvis på grund av just att vi har till exempel Monsieur Dominic, vi har en låt som heter Jimmy och vi har en låt som heter Daddy. Vi tog ett personinriktat sätt att skriva de här låtarna. Vi hade alltid en karaktär i tanke att bli huvudperson i låten. Vi började tänka på rumskompisar, att om de alla skulle bo tillsammans på samma sätt som vi fyra i bandet ursprungligen bodde när vi var yngre.
Är det någons specifika pappa i bandet som har inspirerat låten Daddy, som dansar lyckligt till sina vinylskivor?
– Om jag skulle måste säga någon så skulle jag säga att det är Sakaris farsa, för han är en riktig hippiegubbe. Men nej, texten är nog inte inspirerad av någon specifikt, men kanske just av den här typen av människor. En sån här faija som går och hipplar på alla skivor i butiken och inte kan vänta på komma hem och lyssna på dem.
Vilket utländsk band skulle vara drömmen att få fara ut som uppvärmare för på världsturné?
– Det skulle vara någonting som passar in i vår stil, med liknande lyssnare som vi. Ett band vi har diggat under årens lopp som också var i Finland för några år sedan är The War on Drugs. De har också litet målande musik, inte så catchiga låtar.
Tänk att jag tänkte på exakt samma band.
– Det är ganska vår vibe, ganska mycket gitarr och målande stämning.
Var har ni siktet inställt i karriären nu när tredje skivan är ute?
– Det är knepigt med engelskspråkig musik i Finland, det är inte någon fråga om att det. Det är väldigt svårt att till exempel försörja sig på att göra gig i Finland med att spela engelsk musik. Det är i princip ingen som klarar av att göra det. Och naturligtvis är det ganska svårt att med barn att ha en turné i Europa. Men vi är ett liveband främst tycker jag.
Risto Nevala var tangokung 1989.
– Okej, det finns också en spjutkastare. Jag kommer inte ihåg vad han heter i förnamn, men han heter också Nevala i efternamn. (skratt)
Softrock-bandet Nevalas album Roommates har skivrelease den 2.5 på Korjaamo i Helsingfors.