Hade hon varit för bra på att skjuta ifrån sig kroppens signaler, signalerna som försökte förmå henne att stanna upp och vila? Hon hade ju varit under ständig påfrestning i fyra och ett halvt dygn.
Eller hade allt helt enkelt gått så bra att inga dylika signaler skickats ut, förrän kroppen sa ifrån och allt blev dimmigt?
I januari deltog Vasabon Johanna Antila i ultraloppet Winter Spine i norra England. Några månader senare processar hon fortfarande sitt längsta lopp någonsin.
Sträckan är 430 kilometer, fågelvägen motsvarar den nästan halva Storbritannien. Rutten sicksackar längs bergsryggen Penninerna och slutar strax norr om gränsen mellan England och Skottland.
Då Antila går genom de olika skedena: förberedelserna, starten, motgångarna, medgångarna och slutet, är ivern och glädjen i rösten nära nog konstant.
Det är svårt att tro att loppet för hennes del, snöpligt nog, tog slut 15 kilometer från mållinjen.
Jag fick precis det jag var ute efter.
Antila var ute efter att hitta sin egen gräns. Hon hittade den efter 103 timmar i blöt och kall fjällvegetation i den engelska ödemarken.
Resan började fem år tidigare.
Målet: ett lyckat lopp
I ett infall bestämde sig Johanna Antila för att testa ultralöpning. Det krävdes ett andra lopp, men sedan var hon fast.
På bara några år gick hon från sina första traillopp på hemmaplan till pallplaceringar i några av de största internationella tävlingarna.
Men placeringen är inte det viktigaste. Om hon fokuserar för mycket på medtävlarna är risken att hon försummar något viktigt som pågår i hennes egen kropp, resonerar Antila.
– Jag har deltagit i kring 20 ultralopp, men jag jagar fortfarande det riktigt lyckade loppet. Då jag lyckas vet jag att det också ger en bra placering.
Varför
Ultraloppen präglas av malande påfrestning och minimal sömn. Maten består till stor del av flytande energi som kroppen i varierande utsträckning accepterar. Efter målgången fortsätter smärtorna länge, under den tiden är återhämtningen som sömnen bjuder fattig. Antila betalar ett högt pris varje gång hon deltar i en tävling.
– För en som aldrig testat kan det verka konstigt, varför pressa sig så här långt. Men en ultralöpare frågar aldrig en annan varför den springer. Den som testat vet hur obeskrivlig känslan är.
Men trots att frågan varför är redundant, har den ett svar.
Varje nytt lopp bidrar med självinsikt och utvecklar henne mentalt, berättar Antila. De svåra känslorna hör till och kan övervinnas. Det motiverar.
Under varje ultraprestation finns det svaga stunder, både mentalt och fysiskt. Det gäller att inse att det bara är en känsla som man kan ta sig förbi. Men för det behöver man självkännedom.
Antila njuter särskilt mycket av starten.
– Då har man allt det roliga framför sig. Tänk hur mycket saker som händer under en vanlig dag i en människas liv. Under ett dygn i en ultratävling hinner det också hända mycket, och alla situationer som uppstår behöver man lösa självständigt.
Att kunna lösa de här situationerna, eller ännu hellre förutse problemen innan de uppstår, är både en viktig del av utförandet och något som förnöjer.
Två timmar sömn på fyra dygn
Vi återvänder till Winter Spine, loppet som för Antilas del slutade uppe på fjället.
Förutsättningarna var på många sätt nya den här gången. Med 430 kilometer är loppet ett av de längsta utan obligatoriska pauser för sömn.
– Visst, det var mer än dubbelt längre än mina tidigare längsta lopp, men på förhand visste jag att själva sträckan inte skulle utgöra något större problem.
Det obarmhärtiga vintervädret var också en ny faktor. Antila är mer van att behöva hantera värme än köld under sina lopp.
– De första två dagarna sprang vi i snöstorm. Vinden var så stark att jag slets omkull, jag hann oroa mig för att huvan skulle slitas loss från jackan.
Sömnen var också en ny faktor att väga in i taktiken. Antila sov drygt två timmar under fyra dygn.
– Toppidrott innebär att man tar risker, det är min uppfattning och i mitt fall bestod risken i minimal sömn. Det straffade sig, trots att andra sov mindre än mig.
415 kilometer är längre än från vårt hem i Vasa till Helsingfors. Och 103 timmar är längre än vad många orkar sitta i bilen, eller ens ligga i sängen i sträck. Men så länge orkade jag gå och springa.
Med 15 kilometer kvar till mållinjen avviker Antila från rutten.
Minnet sviker men innan hon somnar tar hon av sig löparvästen, det indikerar att hon fortfarande kan ta beslut och inte kollapsar.
Hon vaknar av att telefonen ringer, men har ingen aning om hur länge hon sovit. Hennes kompis har sett att Antilas GPS-plupp stannat upp på kartorna. En evakuering inleds.
Antila tar allt med ro, hon kan inget annat.
– Jag är ensam i träskmarkerna, jag känner ingen smärta, ingen panik, allt är rofyllt.
Trots att hon är vaken går tankarna inte framåt, de bara uppstår och försvinner.
– Jag tittar på klockan och ser att den visar tre, men jag har ingen aning om vad det betyder. Mina tankar står fullständigt stilla. Tänk att jag kunde uppnå det här tillståndet genom att springa, den erfarenheten berikar mig.
Så länge loppet pågick förvånades Antila av hur bra allt gick, timme efter timme, dygn efter dygn.
– Klart att distansen kändes i benen. Men det var en godartad smärta. Tiden bara gick och gick, såväl vätske- som näringsintaget fungerade och jag kände mig på hugget.
Det som gör den erfarenheten speciell är att hon inte tog ett medvetet beslut om att avbryta, kroppen tog beslutet åt henne.
– Det betyder verkligen att jag hittade min fysiska gräns den här dagen. Kroppen orkar så mycket mer än jag trodde. Efter det här kan jag på riktigt tro berättelser om mammor som lyfter bilar för att rädda sina barn.