HIFK:s handbollsdamer spelar om guldmedaljerna var och varannan vår. Det samma kan inte sägas om klubbens herrlag.
I år har det gått 37 år sedan senast, och precis som våren 1989 är det grundserievinnaren BK-46 som står för motståndet då stjärntröjorna gör sig redo för att utjämna finalserien till 1–1 på hemmaplan.
Visst finns det en hel del namnstarka spelare i vårens finalserie med Jac Karlsson och Christian Cosmo i spetsen, men i slutet av 1980-talet var det ännu profiltätare på planen.
BK-46 ställde upp med bland annat Jan Källman, Jan Helander, Johan Berglund, Peter Kihlstedt och Tomas Westerlund, som var endast 16 år gammal då finalerna inleddes.
HIFK hade spelarprofiler som Petri Väyrynen, Mika Maunula, Jouni Hämäläinen (nu Snellman), Björn Monnberg och mångsidige Ben Söderlund.
Yle Sportens stämde träff med Ben Söderlund, som representerade HIFK mer eller mindre oavbrutet från 1978 till 2000 och vars spelnummer 19 hänger på väggen i Idrottshuset i Berghäll, för att blicka tillbaka mot våren 1989.
Trots att BK-46 kammade hem guldet med 3–2 i matcher, minns Söderlund HIFK:s senaste finalserie nästan som i går.
Bundesligavärvningen utkastad av tränaren
Vilka är dina starkaste minnen från finalserien 1989?
– Förväntningarna var högt uppskruvade då vi hade mött BK-46 i de två senaste finalerna. Stjärnorna Mikael Källman och Jan Rönnberg hade lämnat och vi tänkte att kanske det är vår tur att vinna. Vi kom nära, men BK-46 drog nytta av hemmaplansfördelen och vann alla matcher i Karis. De var favoriter, men vi var nog rätt så nöjda då vi lyckades pressa dem till fem matcher.
Vad annat var avgörande förutom BK:s hemmafördel?
– Vi hade haft en ganska tuff och turbulent säsong. Vi inledde säsongen med namnstarka spelare som Ari Halme som hade erfarenhet från Bundesligalaget Flensburg, toppmålvakten Tommy Ruponen och Kenneth Laaksonen. Då vi skulle spela om guldet fanns de inte med i laget.
Varför?
– Vår tränare Helmut Kosmehl var en hård och krävande personlighet, född i Magdeburg i dåvarande DDR. Han hade varit både handbolls- och fotbollstränare. Han krävde väldigt mycket av spelarna, men även av sig själv. Då Halme, Ruponen och Laaksonen missade några träningar, ansåg han att de inte brann helhjärtat för laget. Han ordnade en ”omröstning” kring trions framtid, men även om vi spelare ville ha dem kvar valde Kosmehl att sparka ut dem från laget. Som tur kunde Bjarne Winberg ersätta Ruponen i målet.
Hur upplevde du samarbetet med Helmut Kosmehl?
– Jag hade varit och spelat i St. Gallen i Schweiz säsongen 1984/85, så jag talade tyska. Därför fick jag ofta fungera som tolk. Jag kom överens med honom, men han var tuff. En synnerligen speciell personlighet som under sin tid i Helsingfors ville också börja träna HJK.
Hur minns du BK:s tränare Jan-Gösta Westerlund?
– Även Jan-Gösta var en väldigt krävande tränare och visste vad som krävdes för att vinna. Han hade en stor roll i BK-46 och i finländsk handboll. När han var landslagstränare (1985–1987) var det mest BK-spelare som var med. Men jag kan nog köpa hans val, även om det inte alltid kändes så lätt för oss ”utomstående”. Handbollsfinland var lite mer polariserat på den tiden, BK-46 var något av en egen ö.
Tyska tränaren plockade fram megafonen i Karis
Vilka var de största profilerna i ditt HIFK?
– Petri Väyrynen var en klippa i försvaret och en duktig målskytt. Sen skulle jag lyfta fram Moritz Nyman, framför allt hans försvarsarbete. Sen hade vi vänsterhänta Lennart Ström med ett bra skott. Målvakten Bjarne Winberg fyllde luckan efter Tommy Ruponen alldeles lysande. Sen får vi inte glömma kommande landslagsstjärnan Björn Monnberg som ännu var A-junior.
Vilka spelare i BK-46 fick ni vara på tårna med?
– Jan Källman var stor och stark, nästan två meter lång. Jan-Gösta Westerlunds pojke Tomas var farlig, även om han ibland var skadad. I den sista finalen stod Tomas Westerlund, som just hade fyllt 17 år, för nio mål och såg till att BK tog hem pokalen. Visst hade BK-46 många duktiga landslagsspelare.
Hur tufft var det att möta BK-46 i ”handbollsmeckat” Karis?
– Det var inte enkelt. Deras hemmaplan var nog något av en häxkittel. Det var väldigt högljutt, speciellt i den sista finalen. Vår tränare Helmut Kosmehl plockade fram en megafon för att få fram sina budskap från bänken. Domarna visste inte riktigt vad de skulle göra och efter det kom det en ”Lex Kosmehl” som förbjöd megafonerna. Även FC Hakas fotbollstränare Matti Paatelainen hade på sin tid använt en megafon vid bänken.
”De gör lika många mål i en halvlek som vi på en hel match”
Hur ser du på finalserien mellan BK-46 och HIFK våren 2026?
– Det roligaste är att HIFK:s lag består till en stor del av egna juniorer, så har det har inte varit på evigheter. Det är ju något som BK har varit kända för genom åren. Det är så som det ska vara. Gällande själva handbollen kommer det att bli en fartfylld finalserie, båda lagen spelar oerhört snabbt och har en massa målhungriga spelare. Spelet har blivit snabbare, nu görs det lika många mål i en halvlek som vi gjorde på en hel match.
Vilka är dina favoriter i dagens HIFK?
– Först vill jag nämna lagkaptenen Joel Hagström och sedan svensken Christian Cosmo. Han har fört med sig massor, rent handbollsmässigt. Cosmo har har även bidragit till en fin laganda och det verkar som att killarna trivs ihop. Det ska väl även tränaren Robin Karlsson ha ett tack för. Sedan är yttrarna Jooa Knaapinen och Vladimir Knopinskii oerhört duktiga. Jooa kan göra 9 eller 19 mål i en och samma match.
Vem behöver du, som HIFK:are, vara rädd för i årets BK-46?
– Rädd behöver man väl inte vara för någon. Själv har jag alltid gillat Sebastian Säkkinen, han kommer säkert att göra en massa mål. Precis som Miska Henriksson. BK:s spel passar nog bättre på en stor plan som i Karis än i Idrottshuset. Blir intressant att se hur de får sina körningar att fungera. HIFK vann ju båda inbördesmötena i Helsingfors.
Jac Karlsson, då?
– Han är en elegant spelare, fantastisk att följa. Inte kanske på samma nivå som under sina storhetsår i Danmark, men han har det där lilla extra och styr upp spelet alldeles ypperligt.
Hur kommer det att gå i årets finalserie mellan BK-46 och HIFK?
– Jag tror det kommer att stå 2–2 efter fyra matcher. Våren 1989 skrev tidningarna om en drömfinal då det gick till fem matcher, det hoppas jag på även den här gången. Jag hoppas på fullsatta läktare, speciellt i kvällens hemmamatch. Det skulle vara fantastisk med 800 personer i publiken.
Men vem tar hem guldet?
– Går det till fem matcher är det HIFK som tar det. Det skulle vara fantastiskt, avrundar den tidigare landslagsspelaren Ben Söderlund.
Den andra finalen spelas i kväll i Helsingfors med start klockan 19. BK-46 leder matchserien med 1–0 och tre segrar krävs för FM-guld.