Insikten slår mig med full kraft när jag sitter och läser Anneli Auers barns utlåtande till tingsrätten.
Det här drabbar en fullständigt vanlig familj oerhört hårt. Det handlar om små barn vars barndom aldrig kommer tillbaka.
I utlåtandet beskrivs i detalj omständigheterna som rådde i fosterfamiljen där barnen placerades 2010. Deras mamma var då häktad misstänkt för mordet på deras pappa.
Barnen placeras hos Anneli Auers bror och hustru, som inte har egna barn. De får 9 000 euro i månaden för besväret.
Det är där som berättelserna om grova sexual- och våldsbrott växer fram och som senare leder till långa fängelsestraff. Domen rivs senare upp och när samma brott nu behandlas på nytt frias Auer och Ihle. Barnens vittnesmål anses inte vara trovärdiga.
Får inte fritt röra sig, duscha eller se på tv
Fosterföräldrarna kontrollerar barnen rigoröst. Listan över allting som är förbjudet är lång.
Biblioteksböcker får bara läsas på ett skrivbord med ett underlag under, skolväskorna och böckerna får inte röra i möbler och föremål, händerna ska tvättas hela tiden, skolkläderna får de inte ha på sig hemma, om en kompis varit på besök ska alla ställen tvättas som kompisen vidrört, de får inte röra sig var som helst i hemmet och får inte duscha hemma, de får inte ha egna telefoner, de får bara se på tv under övervakning och de får inte använda internet.
Om en kompis varit på besök ska alla ställen tvättas som kompisen vidrört
När de flyttar in hos fosterföräldrarna våren 2010 är det yngsta barnet 5-6 år medan det äldsta är 12-13 år. Barnen är födda åren 1997, 1999, 2002 och 2004.
Det äldsta barnet flyttar ut efter bara några månader på grund av infekterade gräl med fosterföräldrarna, som kallar henne djävul och narcissist.
Utmattade och i behov av hjälp
Det är klart att barnen varit traumatiserade och krävt särskild omsorg.
Enligt fosterpappan kom de strikta reglerna från socialväsendet men föräldrarna fick inte utbildning om det här trots att det utlovades. Han förnekade under rättegången en del av reglerna som barnen har lyft upp.
Polisen har utrett om fosterföräldrarna gjort sig skyldiga till brott i form av vanvård och psykiskt våld. Men slutsatsen blev att inget brott har skett.
Fosterföräldrarna beskriver att de varit utmattade och blivit utan hjälp och stöd från samhället.
Förhållandena i hemmet avgörande
Det är djupt tragiskt för alla inblandade att det gick så här.
Den oerhört kontrollerade tillvaron hos fosterföräldrarna skapade förutsättningarna för barnens berättelser om sexual- och våldsbrott. Samtidigt fjärmades de från sitt äldsta syskon, sin mamma och den övriga släkten.
Tingsrätten anser att förhållandena i hemmet har gjort att fosterföräldrarna har kunnat påverka barnens berättelser.
Det finns ingen vinnare
Det är svårt att värja sig mot tanken att alla inblandade är offer för omständigheterna.
Det betyder också att det inte finns någon vinnare.
Ett rättsväsende som litar blint på osannolika vittnesmål och låter sig förblindas av partiska experter.
Åklagare som fortsätter driva bisarra åtal efter att det står klart hur saker gått till.
Två fosterföräldrar som utan erfarenhet och kunskap plötsligt ska ta hand om fyra svårt traumatiserade barn.
Tre små barn som blir utan pappa och får sin barndom uppriven och stenhårt kontrollerad i fängelseliknande förhållanden.
En flicka som i tidiga tonåren skiljs åt från sina syskon och som jämförs med djävulen.
En man som har en kort kärleksrelation med en kvinna som han träffar via Suomi24 och som därefter i offentligheten pekas ut som grov sexualförbrytare och pedofil.
En kvinna som levt ett vanligt familjeliv med man och fyra barn men som numera har huvudrollen i ett true crime-drama som följs av hela Finland och som aldrig tar slut.
Jag hoppas det tar slut här.
Christoffer Gröhn är rätts- och kriminalreporter på Svenska Yle som i flera år har följt brottsfall och rättsprocesser.