När jag var ett litet barn på 1990-talet damp ett nytt nummer av Bamse ner i brevlådan varje månad hemma hos oss. Jag läste religiöst, i början antagligen med hjälp av en förälder, men så småningom, när läskunnigheten fastnade, på egen hand.
Bamse lärde mig mycket, både värderingsmässigt – som att kriminalitet sällan handlar om endimensionell ondska – och allmänbildande. Starkast har av någon orsak en Bamses skola om den grekiska mytologins sköna Helena fastnat.
Jag hade hunnit bli vuxen innan jag för första gången hörde att Bamse av en del anses vara vänsterpropaganda. Galet, tänkte jag då.
Helt taget ur luften är det förstås inte om man ser till de största kontroverserna, som hyllningen till Maos Kina och kulturrevolutionen i en Bamses skola 1983.
Å andra sidan har serien på senare år fått kritik också från vänsterhåll, till exempel för samarbetet med Migrationsverket 2011 där skildringen av ett avslag på asylansökan ansågs framställa händelseförloppet okritiskt.
Men framför allt är Bamse en produkt av sin tid, med ett arv som syns i tidningens och björnens värdegrund än i dag.
Antikapitalism och samhällskritisk barnlitteratur
Bamses rötter och det politiska klimat som han och många svenska serier uppstår i under 1960- och 70-talen beskrivs i Robert Amans nyutkomna bok Kamrat Bamse. Revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier.
Sverige präglas då av en vänstervåg som återspeglar sig såväl i politiken som i kulturen; man trodde på socialism och demokrati, solidaritet med ”tredje världen” och jämlikhet mellan kön och klass. Man förhöll sig kritiskt till masskonsumtion och kommersialisering, och i både tv-program och litteratur riktad till barn blev samhällskritik och realism viktiga element.
1970-talet benämns ibland som serietidningarnas guldålder i Sverige, men en stor del av dem som gavs ut var utländska, främst amerikanska. Tillsammans med övrig amerikansk populärkultur ansågs serierna representera en kommersiell och kapitalistisk ”Coca-Cola-kultur”. De utsatte barn för ”en aldrig sinande flod av konsumtionsvaror” och förlagen kritiserades för att prioritera lönsam massproduktion framom litterär kvalitet.
Det är i det här klimatet som Bamse ser dagens ljus – först i form av en seriestrip i Allers 1966, och sedan 1973 i den Bamsetidning som utkommer än i dag. Skapad närmast som en motvikt till den amerikanska kulturimperialismen, tar han ställning i frågor om kolonialism, klass, miljöförstöring och kapitalism.
Med åldersadekvat tilltal nyanserar Bamse dikotomin gott och ont; tänk Vargen, den tidigare superskurken som genom att bemötas med vänlighet, tålamod och empati kan rehabiliteras. Vargen har, ser ni, en svår barndom, och har under sin uppväxt saknat alternativ till ett annat liv än det kriminella som erbjöds.
Och Bamses övernaturliga styrka, den används mest för att lyfta strandade piratskepp tillbaka ut i havet eller äldre damers ved in i stugan.
Den enda som står bortom räddning är den skrupelfria rovkapitalisten Krösus Sork, ständigt ute efter att bli ännu rikare på arbetares och miljöns bekostnad.
I de få studier som gjorts på Bamsetidningens ideologiska innehåll pekas 1980-talet ut som det årtionde då dess politiska ideologi framträder allra tydligast.
Det är en korrekt analys, menar Aman, men ställer sig tveksam till att det är Bamse som blir mer radikal; snarare är det omvärlden som förändras. Just så radikal och fostrande som tidningen anses bli under 80-talet menar Aman att den varit från första början.
Med sina ämnesval låg tidningen under 70-talet helt i linje med samtiden. 80-talets ställningstaganden var en fortsättning på den linjen, men samhällsklimatet hade förändrats och tidningens ideologiska riktning hamnade ur fas.
Radikal snällhet
Det är sällan Bamse omskrivs utan att hans politiska inramning är föremål för granskning. Genom åren har han anklagats än för socialistiska värderingar, än för att helt sakna vänsterideologi och istället påminna mer om något en äldre moderat kunde stå för – men också för att vara det mest mellanmjölkigt, gråsossigt svenska man kan tänka sig: folkhemsutopin förkroppsligad i ”världens snällaste samhälle”.
Varumärket Bamses kommersiella framgång har också höjt ögonbryn hos de som pekar på diskrepansen mellan det och tidningens tydligt antikapitalistiska grundsyn.
Att Bamses skapare Rune Andréasson var socialdemokrat (tills han år 1983 ansåg att partiet övergett sina grundvärderingar och hoppade av) och i sina andra serier mera aktivt tog politisk ställning är heller ingen hemlighet. Själv undvek han att sätta en politisk stämpel på Bamse och menade att tidningen är underhållning, inget mer.
I en intervju för Ny Tid år 2013 definierar sonen Ola Andréasson, då vd för Bamseförlaget, Bamse som humanist, där nyckelvärderingarna är snällhet, rättvisa och att hjälpa till.
Och visst är det just dessa som stirrar tillbaka på en när man bläddrar i en Bamsetidning än i dag. 70-talets tuffare Bamse som kastar Vargen upp i luften och knäpper busar på näsan har blivit en mjuk familjefar, och explicita skildringar av samtida politiska skeenden tycks ha försvunnit – men kärnan finns kvar:
Man ska vara snäll, också mot de som är dumma. Man vet inte vad de har varit med om, och våld är ändå aldrig lösningen. Är man stark måste man också vara snäll, och tillsammans kan många små vara starkare än en stor. Man ska hjälpas åt, dela med sig och värna det gemensamma framom ekonomisk nytta.
Allmängiltig medmänsklighet, vanligt hyfs, sådant vi alla lär våra barn, kan tyckas.
Samtidigt lever vi i en värld där nedskärningar i offentliga finanser drabbar samhällets svagaste mest, där teknologisk utveckling som ska gynna företags lönsamhet ställs över de skador på miljö och klimat som teknologin förutsätter, där en man kan äga en biljon samtidigt som miljoner människor svälter.
I den världen ter sig Bamses humanism kanske radikalare än någonsin.
Julie Ebbe är kulturjournalist och grät floder då den danska upplagan av Bamse, som hon prenumererat på i flera år, lades ner år 1998.