Strax före klockan elva på förmiddagen tänds elden på Käringskatan på Valsörarna i Korsholms yttersta skärgård. Det är ovanligt tidigt på dagen, men i det torra riset tar elden fart.
Röken sprider sig över den öppna heden där kråkbär, lingon, ljung och en växer tätt.
– Det går riktigt bra, det brinner glatt redan, konstaterar Aurelia Rådström, specialsakkunnig inom naturskydd vid Forststyrelsens Naturtjänster.
Sedan början av april har Rådström följt väderleksprognoserna och siktat in sig på dagar när det inte ska blåsa eller regna för mycket.
Troy Bodman, fältmästare vid Forststyrelsen, har ansvaret för själva tändningen. Det är tredje gången de bränner hedar på Valsörarna, förra året brände de både på våren och på hösten.
– Jag försöker hålla bränningslinjen så jämn som möjligt, se till att det inte brinner där det inte ska brinna och brinna där det ska brinna.
Varje område som ska brännas, ungefär en hektar stort, omges med brandslangar. Kanterna vattnas noggrant före, under och efter bränningen.
Först bränner man en eldväg nära slangarna för att försäkra sig om att inget börjar brinna längs kanten.
– Vi eldar i motvind, för eldar vi medvind finns det risk att det börjar brinna för snabbt och att vi inte hinner med, säger Bodman.
Dessutom är bränningsresultatet bättre när elden avancerar långsamt, då hinner mer av riset brinna.
Klockan tre på eftermiddagen ska arbetet avslutas för dagen, då börjar nästa fas.
Bodman och hans kollega, båda fältmästare, stannar kvar över natten.
– Om det pyr i mitten är det lugnt, speciellt om det inte blåser så mycket. Men om det blåser mer måste man hålla koll på att det inte finns några gnistor som börjar flyga.
Dessutom behöver de som vaktar brandområdet hålla koll på att kanterna inte torkar för mycket så att marken kan börja glöda på nytt och elden krypa utanför området.
Gammal tradition
Att bränna hedar är inget nytt på Valsörarna och i Björkö. Tidigare var det en vanlig tradition på våren och också nu deltar medlemmar ur skifteslaget på talko.
– Man strävade efter bättre betesmarker till fåren och också bättre bärskördar. Samtidigt bevarade man den öppna miljön, säger Aurelia Rådström.
På Valsörarna betar mellan 150 och 200 får. De hjälper också, men utan aktiv skötsel täcks hedarna först av enbusksnår, sedan börjar träd växa och till slut bildas skog.
På vissa ställen, bland annat på Valsörarna, samt Slåttskär och Lappörarna i Björkö, syns det tydligt hur tallar och granarna redan har växt sig stora på det som en gång var öppna hedar och ängar.
– Det finns fragment av små hedar som omringas av skog och så en liten, liten plätt hed kvar i mitten. Man ser att det har varit en stor helhet där tidigare men det har blivit till skog, säger Rådström.
Hotad naturtyp måste räddas
Valsörarna hör till naturskyddsområdet Valsörarna–Björkögrunden. På öarna finns över hundra hektar hedar. De risbevuxna och trädlösa områdena är livsmiljö för många insekter, spindlar och fåglar.
Hedmark som naturtyp är hotad i Finland och i Norden.
– Det är väldigt få hedar nu för tiden som hålls öppna naturligt, de finns kanske på några små skär riktigt långt ut som är särskilt exponerade mot havet, säger Rådström.
Rådström berättar att Forststyrelsen tagit fram en skötselplan som omfattar cirka en fjärdedel av Valsörarnas hedar. Målet är att årligen bränna små områden på mellan en och sex hektar.
– Vi gör mosaikavbränningar så att det finns hedar i olika successionsstadier.
Den planmässiga bränningen inleddes på Valsörarna våren 2025. Förutom här har hedbränningar genomförts på Björkögrunden och på några mindre öar som man har kunnat bränna helt, samt ett par små halvöar på Slåttskär, som har varit lätta att avgränsa.
På Valsörarna är det svårare eftersom där finns stugor, en elkabel, master för fladdermusforskning och Naturresursinstitutets utrustning för fiskforskning.
– Vi börjar med de logistiskt enklare hedarna vid stränderna dit det går att ta sig med båt. Sedan får vi fundera på hedarna längre upp på land. Det finns vatten i olika sjöar, men det blir långa sträckor att bära vattenpumpar som väger jättemycket, säger Rådström.
I den öppna hedmiljön trivs insekter och spindlar som är specialiserade på solexponerade torra miljöer.
– Ejdern vill gärna ha bara någon enstaka enrisbuske som den gömmer sig under, men det får gärna vara öppet runtom. Den vill inte häcka i skogen, säger Rådström.
På våren är det viktigt att inventera eventuella fågelbon före bränningen så att häckningen inte störs.
Naturen återhämtar sig snabbt
Aurelia Rådström säger att det kan se dramatiskt ut när marken svartnar av elden. Men naturen återhämtar sig.
Förra våren brände Forststyrelsen ett område en bit bort. Redan på sensommaren hade det börjat grönska. Nu, ett år senare, är marken täckt av nytt lingonris, små rönnar och lite gräs.
– Det finns fortfarande lite rötter kvar av både ljung och kråkbär som kommer tillbaka. På några år är det bättre än här. För enriset tar det ganska lång tid innan det kommer tillbaka.
Elden behövs för att rädda biotoper som är beroende av människan. Många växt- och djurarter lever på heden.
– Det är just vårdbiotoper och hedar som behöver vård för att finnas kvar.
När elden väl har fått fäste på Käringskatan hörs det tydligt. Det knastrar och sprakar i det torra riset. Röken stiger mot himlen och kan ses långt ute i skärgården.
Efter några timmar är arbetet för dagen klart. Men för Troy Bodman och hans kollega fortsätter vakten. I natt sover de i skift medan elden pyr.