”Företaget går inte med på en intervju, utan skickar endast ett kort uttalande per mejl.”
”Vd:n hänvisar till tidsbrist och svarar på våra frågor endast per e-post.”
”Vi får ingen intervju, utan hänvisas till ett mejl från kommunikationsavdelningen.”
Så här låter det allt oftare i medierapporteringen. Särskilt personer i ansvarsställning, men också helt vanliga tjänstemän inom förvaltningen duckar för intervjuer och ber i stället om skriftliga frågor som man (ofta bara delvis) svarar per e-post. Om man alls svarar.
Är det ens personen vi försöker nå som svarar?
Problemen med mejlsvar är uppenbara, och de handlar verkligen inte bara om journalisternas arbetsvillkor.
För det första blir det omöjligt att ställa följdfrågor i realtid. Att be om att förtydliga och fördjupa svaren går inte, vilket i slutändan drabbar publiken som – med rätta – förväntar sig att vi ställer ansvariga mot väggen när det finns skäl för det.
För det andra: Den intervjuade kan välja vilka frågor hen svarar på och vilka hen ignorerar. Det säger sig självt att man väljer bort det obekväma.
För det tredje: Svar via e-post kan lättare redigeras och påverkas av alla de pr- och kommunikationsproffs som i dag hanterar besvärlig publicitet.
Och så det mest problematiska: Är det ens personen vi försöker nå som svarar? Eller är det bara kommunikationsavdelningen som formulerat någon lämplig fras som satts i munnen på den chef vi försöker nå?
Behöver jag ens säga vad AI innebär i det här sammanhanget?
Ni ska absolut kräva ordentliga svar, hör jag genast någon säga. Visst, men vad gör man då motparten vägrar?
Därtill kommer hela den undertext som endast en riktig intervju kan ge: Hur är stämningen, gesterna, omgivningen, detaljerna – all den kontext som behövs för att förmedla en så korrekt bild som möjligt av reaktionerna på det som hänt.
Ni ska absolut kräva ordentliga svar, hör jag genast någon säga. Visst, men vad gör man då motparten vägrar?
Dessutom finns det inget i Journalistreglerna som förutsätter att den som blir kritiserad ger en muntlig intervju. Det heter bara att man ska ”ha möjlighet att framföra sin egen syn”.
I klartext: Vi kan inte diskvalificera ett svar bara för att det skickats per e-post. Och är ett mejlsvar åtminstone bättre än inget svar alls?
Det märkligaste med den här tilltagande kurragömman bakom e-post är att det är dålig pr och klart kontraproduktivt
Å andra sidan: samma Journalistregler slår också fast att allmänheten har ”rätt att få veta vad som händer i samhället”, att vi ”inte får överlåta beslutanderätten över vad som publiceras till någon utanför redaktionen” och att vi ska ”avvisa påtryckningar som syftar till att styra eller förhindra informationsförmedlingen”.
Är inte en vägran att ställa upp på intervju just det, att försöka styra eller förhindra informationsförmedlingen? Eller åtminstone försvåra den. Särskilt i frågor där allmänheten har en rätt att få veta vad som händer.
Pressetiken handlar ju inte bara om hur journalister ska bete sig, utan också om vad vi behöver för att kunna fullfölja vårt uppdrag.
Det märkligaste med den här tilltagande kurragömman bakom e-post är att det är dålig pr och klart kontraproduktivt.
Den som inte ställer upp på intervju gör ju sig själv (och den part man företräder) en uppenbar björntjänst. Man framstår som både undflyende, ansiktslös och nonchalant.
För vår egen del kommer vi att fortsätta att tydligt redogöra för när vi inte beviljats en intervju utan hänvisas till e-postsvar.
Dels anser vi att det är viktig konsumentinformation, dels är det ett sätt för oss att markera i en fråga av principiell betydelse för hela vår bransch.
Jonas Jungar är Svenska Yles etikchef. Han är Yles ordinarie representant i Opinionsnämnden för massmedier under mandatperioden 2025–2027.