När Carl Haglund sorterar gamla lådor på vinden hittar han brev från sitt utbytesår i USA år 1996 – utbytet ägde rum för nästan trettio år sedan.
I dag, trettio år senare, sitter hans son vid köksbordet och funderar på att flytta till Sverige. Mellan dessa två ögonblick ligger en historia om ett Finland som förlorat sin framtidstro.
Från lågkonjunktur till framtidstro
Sommaren 1996 packade Carl Haglund en stor kappsäck och åkte över Atlanten till en förort till Washington D.C. Finland hade just vunnit sitt första hockeyguld och landet andades framtidstro efter den djupa lågkonjunkturen, allmänt kallad laman.
– Jag hör till de åldersklasser vars tidiga ungdom präglades av laman. Men i mitten av 90-talet vände den finska ekonomin, berättar Haglund i sitt sommarprat på Yle Arenan.
I USA bodde han hos en baptistfamilj i Maryland, åkte gul skolbuss till High Point High School och tog körkort i en pickup med manuell växellåda.
Men framför allt såg han kontrasterna, det amerikanska samhällets djupa sociala klyftor mot det finländska välfärdssamhället.
När framtidstron vände till oro
Trettio år senare är perspektivet ett annat. I generationer har varje ny generation ärvt ett bättre samhälle än sina föräldrar. Men nu är trenden bruten.
– Tyvärr tyder det mesta på att vi inte längre lyckas öka välståndet från denna generation till den nästa. I stället har vi upprätthållit välfärden med lånta pengar, säger Carl Haglund.
Vid köksbordet förstår han varför sonen funderar på Sverige. Rationellt är det ett bra val. Men hans fosterländska hjärta är kluvet.
– Många av de ungdomar som väljer att flytta till Sverige stannar där för gott. Det är inget nytt fenomen, men nu handlar det om brist på möjligheter i Finland.
Nu önskar Carl Haglund att beslutsfattare samarbetar för att avgöra vad Välfärdsfinland ska ha råd med. Men det går inte att spara sig till framgång.
– Vi behöver tillväxt och framtidstro, säger Haglund.
I sitt sommarprat visar den tidigare försvarsministern Carl Haglund en mer privat sida. Han bjuder på 90-talsnostalgi från ett utbytesår i USA och berättar hur det känns att äntligen acceptera medelåldern. Med avstamp i sitt eget familjeliv – från den 98-åriga mormodern till den ettåriga dottern – ställer han frågan många av oss går och tänker på: Vad för slags samhälle lämnar vi egentligen över till våra barn?
Gillade du Carl Haglunds sommarprat?
Kanske du också gillar Ville Hupas sommarprat från år 2024.
