Varje sommar bjuder Kuntsis museum för modern konst i Vasa på en storslagen sommarutställning. Ibland är det en konstnär som får hela det gamla tullhuset för att presentera sin konst och ibland kan det vara flera.
I år är det två konstnärer som får dela på museet. På museets nedre våning är det den välkända Vasakonstnären Marcus Lerviks som ställer ut sina verk som ofta kombinerar bild och ljud i en fin symbios.
Och på övre våningen hittar vi den kända tyska konstnären Florian Tuercke som presenterar sina verk och ”instrument” som alla låter och ljuder på olika sätt.
Det är med andra ord en kakofoni av ljud som möter besökaren när hen kommer in till museet. Det brummar och kvittrar, det viner och knakar, det sirper och knorrar, det tickar och morrar, och så vidare.
Apokalypsen nu eller senare
Utställningen heter Apocalypse No/w och jag ställde mig lite frågande gentemot namnet.
– Jag tror det är allmänt så som människor tänker idag, svarar Marcus Lerviks. Vi är nära nånting. Och därför har vi den som ett No, vårt ställningstagande på saken. Och då började vi tänka på en film som skulle passa in idag. Därifrån gick det. Men den passar nog temamässigt bra, för att vi har båda samma utgångspunkter.
Och det stämmer på sätt och vis. Genom ljud- och videobaserade verk samt storskaliga installationer utforskar de två konstnärerna människans ständiga strävan efter att kontrollera och manipulera omvärlden.
– Det är det som vi gärna skulle önska oss, att vi inte är i en apokalyps eller inte är med om den sjätte globala massdöden som samtidigt är den första som förorsakas av oss och inte, till exempel, av en komet som har träffat jorden, förklarar Florian Tuercke. Jag vet inte om det finns mycket hopp i utställningen. Men den som vill se en strimma hopp...
Utställningen har en harmoni men också en disharmoni, tillägger han.
– De två möts i utställningen. Jag ser det som något djupt mänskligt. Vi människor tycker att vi är harmoniska väsen men vi agerar disharmoniskt i vårt umgänge med världen och med varandra.
Marcus Lerviks kombinerar ofta visuellt starka miljöer med samhällskommentarer, ofta med fokus på människans påverkan på miljön. Och han tycker att det nästan är hans skyldighet som konstnär att göra så.
– Jag tror att konstnären alltid har velat ta fram vad som händer, funderar han. Man känner sig på nåt vis skyldig till det, att reflektera och kanske hitta en mera poetisk bild av problemet. Att man ha nånting annat att se på än bara det kalla som finns på tv. Det som kommer på nyheterna idag tar ju ner en direkt.
– Jag jobbar idag till exempel med hur människorna oroas av AI eller hur AI tar över deras jobb. Sådana frågor.
Hellre instrumentbyggare än konstnär
Florian Tuercke har ett mera subtilt uttryck. Genom sina installationer bearbetar han ljudmiljöer och hur de påverkar vår upplevelse av det offentliga rummet. Hans verk rör sig i gränslandet mellan skulptur, performans och ljudkonst. Men han vill ändå inte kalla sig för ljudkonstnär. Han hör däremot gärna när man kallar honom för instrumentbyggare.
– Jag är helt införstådd när någon kallar mig för instrumentbyggare. Beteckningen är inte heller så laddad som begreppet konstnär, även om det borde vara en yrkesbeteckning som vilken annan som helst. Liksom instrumentbyggare. Att det jag bygger sedan blir till ljudskulpturer eller ljudinstallationer är det som kännetecknar just mina instrument.
Som hans longboardharpor. Imponerande skapelser som låter fantastiska och som han spelar på många olika sätt: med fingrarna, som en slidegitarr med bottleneck eller med en stråke.
De som kännetecknar instrumentet är att resonanskroppen, en stor ihålig kula i trä, sitter ovan om strängarna. De fångar liksom upp ljuden när de är på väg ut i etern.
Det började i liten skala mera som en gimmick. Men under coronapandemin hade han tid att förkovra sig i gamla instrumentbyggnadstekniker. Han kokade eget benlim. Han rörde ihop egen schellack.
– Jag ville skapa ett instrument med en mogen klang. Jag är fortfarande inte helt hundra på det där. Jag har hittills byggt 14 resonanskroppar för longboardharpan. Klangbilden av den fjortonde tillfredställer mig till nittiofem procent. Men jag fortsätter att pröva på och forskningen är långt ifrån avslutad. Det är i första hand klangkvalitén som jag vill få bättre.
Utställningen Apocalypse No/w av Marcus Lerviks och Florian Tuercke visas på Kuntsi i Vasa fram till den 29 augusti 2026.