Vi finländare skapar varje år över 100 000 ton plastavfall i våra hushåll och inom servicesektorn. Största delen är förpackningsplast. Och just den plasten kan mycket väl återvinnas både mekaniskt och kemiskt.
Av hushållen uppger 80 procent att de alltid eller oftast sorterar plastavfall, men ändå är det enligt EU-statistik bara ungefär 30 procent av avfallet som faktiskt återvinns.
Enligt EU:s målsättning borde andelen plast som återvinns vara minst 55 procent år 2030, och redan nu får Finland varje år betala nästan 100 miljoner euro till EU på grund av låg återvinningsgrad.
Men vi blir hela tiden bättre på att sortera plast, så därför behöver också återvinningsmöjligheterna bli fler.
Främst mekaniskt
I dag handlar plaståtervinningen i Finland främst om mekanisk återvinning. Men det som företaget Lamor Recycling i Sköldvik i Borgå håller på med är kemisk återvinning.
Det betyder att man genom en process som kallas pyrolys får en olja som sedan kan användas vid tillverkningen av ny plast.
Vi besökte fabriken för att få veta mer om processen.
Ett problem när man återvinner plast är att förpackningar ofta består av flera olika sorters plast i samma förpackning. Den mekaniska återvinningen kan då först behöva sortera plasten väldigt noga, för att få fram just den typ av plast som passar bäst.
Den kemiska återvinningen inom förpackningsindustri fokuserar på de största plasttyperna (PE och PP).
Processen börjar med att man identifierar och certifierar plasten.
– Den kemiska processen gör att plasten återgår till sina enklaste beståndsdelar, monomerer, och då får man en olja som kan användas brett, förklarar Saad Qureshi, utvecklingschef på Lamor Recycling.
Kemisk återvinning gör också att man kan använda återvunnen plast i till exempel livsmedelsförpackningar, vilket inte har varit möjligt när det har handlat om mekaniskt återvunnen plast.
Energikrävande process
Att återvinna plast kemiskt är en energikrävande process. Det är också ett av de största problemen med just kemisk återvinning, säger Fredric Mosley på Finlands miljöcentral.
– Men som kompletterande återvinningsmetod fungerar den kemiska processen bra.
Mosley syftar på att mekanisk återvinning fortfarande i allmänhet är den mest effektiva formen av plaståtervinning.
Till fabriken i Sköldvik kommer plasten först i balar från ett insamlingsföretag. Efter det mals plasten till flisor som sedan förs in i den egentliga reaktorn.
Inne i maskinen värms plastflisorna till 400–500 grader Celsius, vilket leder till att de förgasas. När gasen sedan kyls ned bildas den olja som ska bli slutprodukten.
I processen bildas också andra gaser. De här gaserna samlas upp och används sedan för att driva hela processen. Det gör att fabriken till 80 procent är självförsörjande på energi.
Johan Grön, vd för Borgåföretaget, förklarar också att pyrolysprocessen sker i en syrefri miljö. Det här gör att koldioxidutsläppen blir betydligt mindre än om plasten bränns.
– Koldioxidutsläppen minskar med upp till 70 procent jämfört med om plasten skulle brännas.
En restprodukt från processen är aska. Den går tills vidare till förbränning, men med tiden är det meningen att den ska kunna ingå i produktion av cement eller asfalt.
Innan det är möjligt måste askan ändå renas och anpassas till den produkt den sedan ska ingå i.
Återvunnen olja dyrare än råolja
När plasten sedan har blivit olja i fabriken ska den ännu raffineras. Det kommer med tiden också att kunna göras på samma fabrik.
Det är den rena raffinerade oljan som sedan kan bli en del av ny plastproduktion.
Den återvunna oljan är betydligt dyrare än råolja, två till tre gånger dyrare, berättar Johan Grön. Men plastproduktionen blir inte så mycket dyrare om man bara använder en del återvunnen olja.
– Om du blandar in 10 procent av den här dyrare oljan i produktionen av ny plast är inverkan på förpackningens pris inte stor. Vi talar om mindre än en halv cent per förpackning.
Det är nämligen just 10 procent återvunnen olja som EU kräver för att plastförpackningar ska kunna få ett ISCC plus-certifikat.
ISCC plus är ett internationellt certifikat för att kunna visa att råmaterialet i en vara kommer från hållbara källor och för att kunna spåra varifrån det kommer.
Med tiden kan man sedan höja procenten återvunnen plast i olika förpackningar. På det sättet kan vi bättre och bättre utnyttja plasten som en råvara.
Bra råvara som ska utnyttjas
Det viktigaste är att vi blir bättre på att återvinna plast, säger Johan Grön.
– Här hos oss ser vi kanske inte så mycket plastavfall i naturen, för här samlas det åtminstone in. Men en alltför stor del går till bara förvaring och förbränning.
Men på andra håll i världen syns plastavfallet som det stora problem det är, vare sig vi talar om plasten i öknar i Mellanöstern eller de stora plastansamlingarna i världshaven, säger Grön.
Fredric Mosley i sin tur betonar det man inom miljöforskningen kallar avfallshierarkin. Det vill säga att undvika att alls skapa avfall, men återanvända allt som går, utan krångliga processer, och sedan återvinna vad man kan.
Klar för drift
Fabriken i Sköldvik i Borgå är färdig att köra i gång sin första linje, efter en lång test och provperiod. När den startar kan man hantera 10 000 ton plastavfall per år.
Redan i slutet av år 2026 räknar man med att öppna tre likadana linjer till.
Med fyra linjer kan fabriken tillverka pyrolysolja av 40 000 ton plastavfall varje år. Och då skulle Finlands återvinningsprocent för plast stiga märkbart. Kanske till och med komma upp till den 55 procent som EU kräver, tror Johan Grön.
Hur mycket olja får man då från 10 000 ton plastavfall?
– Mellan 6 000 och 6 500 ton räknar vi med, säger Johan Grön.
I Finland räknar företaget med att vara en stor aktör. Men det här är en utveckling som pågår på många håll i världen, och också det finländska företaget siktar på en internationell marknad.
– Vad vi vill åstadkomma är att vi bygger en konceptanläggning som vi kan kopiera och bygga upp på olika ställen i världen, säger Grön.
Lamor recycling har öppet sagt att de söker efter platser där det finns tillgång till råvara och logistiken är välorganiserad, så att man får oljan transporterad, helst till havs.