Kvinnor som har fått missfall ska erbjudas psykiskt stöd, tillräcklig smärtlindring och efterkontroll redan efter ett missfall.
Det slår nya rekommendationer för vårdpersonalen fast.
– Den som upplever missfall ska bemötas empatiskt och respektfullt, säger Maarit Niinimäki, ordförande för arbetsgruppen som har formulerat riktlinjer för god medicinsk praxis.
Hon betonar att termer som ”graviditetsmaterial” ska undvikas och att vårdpersonal ska ge utrymme för känslor utan att bagatellisera dem.
Fram till nu har det inte funnits nationella riktlinjer för vård av kvinnor som genomgår missfall.
Missfall innebär att graviditeten avslutas spontant före utgången av graviditetsvecka 22 eller om fostret väger mindre än 500 gram. Ungefär 15 procent av graviditeterna slutar i missfall. Ofta sker det före graviditetsvecka 13.
– Särskilt smärtlindringen och bemötandet har avgörande betydelse för återhämtningen efter ett missfall och de är mycket viktiga, säger Sofia Lindqvist, utvecklingschef på Nätverket för familjers diversitet.
Smärtlindring och bemötande avgörande
Föreningen Simpukka, som företräder de ofrivilligt barnlösa, har gjort en kartläggning som visar att vården vid missfall hittills varit splittrad. Drygt 760 personer svarade på enkäten som gjordes år 2023.
Var tredje sa att de fick vård för sent och tre av fyra personer som svarade på enkäten fick inte den efterkontroll som de önskade. Av de svarande upplevde en klar majoritet, 58 procent, att de inte fick psykiskt stöd av vårdpersonalen.
– Empatin har lyst med sin frånvaro. Några exempel som fanns i enkäten var att någon hade varit chockad och gråtit varpå vårdpersonalen hade sagt: Sluta gråta, barnet kommer inte tillbaka. Det visar stor oförståelse för hur dramatisk händelse det är, även om vårdpersonalen ser det varje dag i sitt arbete, säger Sofia Lindqvist.
Men de framgångsrika vårdmötena kännetecknas av små omtänksamma gester.
– Ögonkontakt, närvaro, att visa medkänsla och säga att det är fullständigt okej att sörja. Det har inte varit praxis tidigare.
Konsekvenserna kan vara långsiktiga. Tre år efter missfall kände majoriteten av de svarande i en undersökning att de led av psykiska, fysiska eller sociala följder av missfallet. Av de psykiska konsekvenserna var rädslor, ångest och självanklagelser vanliga.
Måste kräva vård själv
Svenska Yle har pratat med en kvinna som genomgått fyra missfall, varav det senaste skedde när fostret var i graviditetsvecka 18. Då behövde kvinnan, som vill vara anonym, genomgå en förlossning.
Efter det blödde hon i flera veckor. Hon uppmanades av vården att stanna hemma och följa läget. När hon till slut, efter flera samtal, fick boka en tid konstaterade läkaren att det hade blivit kvar vävnad inne i livmodern och att kvinnan måste genomgå en operation.
– Det som har varit mest kämpigt är att man måste orka så fruktansvärt mycket själv när man är som allra svagast. Det sista missfallet blev en fruktansvärt utdragen historia. Skulle jag inte ha orkat vara aktiv och ringa, då vet jag inte hur det skulle ha gått.
– I och med att man inte har barn sedan tidigare och klockan tickar, så vill man ju verkligen komma vidare i processen.
Ett annat missfall var ett utomkvedshavandeskap, där det befruktade ägget växer utanför livmodern. Kvinnan behövde genomgå skrapning, ett ingrepp där livmodern töms, och operera bort den högra äggledaren.
– Hon ville kanske lätta på stämningen, men jag minns så bra när en i vårdpersonalen sa: ”Mot nya besvikelser!” Jag minns det fortfarande. Jag blev helt paff och tänkte: Hur kan hon säga så här? För allting är ju himla känsligt och skört, så orden har en enorm betydelse, säger kvinnan.
Hon är glad över att de nya riktlinjerna införs.
– Det är ju tråkigt att det ska ske först nu, men bättre sent än aldrig.