Romarriket hade det mesta av det vi förknippar med civilisation. Vägar, akvedukter, kloaker, centralvärme i fina villor och betong. De byggde Pantheon, vars kupol fortfarande står i Rom nästan två tusen år senare.
Men de industrialiserade sig aldrig.
Livet i antikens Rom var hårt och osäkert för alla utom en handfull utvalda. Skördar slog fel. Sjukdomar härjade. Barn dog. Energin kom från muskler – oavsett om de tillhörde människor eller djur.
Romarna saknade inte intelligens, tekniskt kunnande eller organisationsförmåga. Men de satte inte i gång den kedjereaktion som vi i efterhand kallar moderniteten.
Man måste tro på framsteg
Ett grundläggande hinder var själva synen på framtiden. För att framsteg ska kunna ske måste man först tro att framsteg är möjliga.
Det låter märkligt för oss. Vi är vana vid att tänka att framtiden ska vara bättre än nuet. Nästa telefon, nästa medicin, nästa energisystem, nästa generation datorer.
Men under större delen av historien har människor ofta tänkt tvärtom. Den bästa tiden låg bakom dem. Guldåldern var förlorad. Hjältarna var döda. Visheten fanns hos de gamla.
Hos romarna fanns en stark vördnad för mos maiorum, förfädernas sed. Att vara modern var inte automatiskt att vara bättre. Det kunde lika gärna betyda att man hade förfallit från en äldre dygd.
Idéerna och sakerna möttes inte
Det fanns också en social barriär. I Rom sysslade filosofer med idéer och hantverkare med saker. Den fria och bildade mannen förknippades med retorik, juridik, filosofi, poesi och politik – inte med verkstadens mekaniska konst.
Det betydde att de människor som funderade över hur världen fungerade sällan byggde maskiner. Och de människor som byggde saker fick inte alltid statusen eller möjligheten att formulera sina erfarenheter som vetenskap.
Saker föder idéer. Idéer föder saker. Det är återkopplingen som är revolutionen. Men i Rom var den återkopplingen svag.
Tänk dig Heron från Alexandria när han visar sin ångkula. Någon kan ha sett ett underverk. Någon annan ett elegant trick. Men det fanns knappast någon industriidkare som sa: Det där skulle kunna pumpa vatten ur en gruva, driva en vävstol eller förändra hela mitt arbete.
Varför maskiner när vi har slavar?
Det fanns dessutom en ekonomisk orsak. Romarriket byggde i hög grad på erövring, skatter, arrenden, slaveri och kontroll över människor.
Den som var mycket rik behövde inte nödvändigtvis bli rikare genom att uppfinna en maskin som sparade arbete. Arbete kunde vara brutalt billigt eftersom människor själva kunde vara egendom.
Slaveriet förklarar inte allt. Men det bidrog till ett samhälle där trycket att ersätta människomuskler med maskiner inte var detsamma som i det tidigmoderna Europa.
När framtiden öppnade sig
Något började skifta på allvar under den vetenskapliga revolutionen. Kopernikus, Galilei, Kepler och Newton visade att de antika tänkarna inte hade sista ordet. Aristoteles kunde ha fel. Ptolemaios kunde ha fel. Världen kunde förstås bättre i dag än i går.
Det var en psykologisk omvälvning. Om de gamla kunde ha fel om himlen, kunde de ha fel om annat också. Och om de moderna kunde överträffa de gamla i kunskap, kanske framtiden faktiskt kunde överträffa det förflutna.
En viktig gestalt var Francis Bacon på 1600-talet. Han tänkte sig kunskap som något mer än kontemplation. Kunskap skulle inte bara förädla själen eller vinna debatter. Den skulle användas. Den skulle lindra människans villkor.
När verkstaden mötte vetenskapen
Med tiden började tänkare och hantverkare närma sig varandra. Universiteten anställde verktygsmakare. Vetenskapliga sällskap hade instrumentmakare i sin tjänst. Verkstaden och laboratoriet började tala med varandra.
Där passar James Watt in. Han hade ingen universitetsexamen, men anställdes av universitetet i Glasgow som instrumentmakare. När han fick reparera en modell av en atmosfärisk ångmaskin såg han att den var ineffektiv – och förbättrade den.
Det är den förbättringen vi i dag ofta förknippar med den moderna ångmaskinen, tekniken som mer än någon annan brukar få äran för att ha satt i gång den industriella revolutionen.
Framstegets dubbla ansikte
Den industriella revolutionen var inte bara en triumf. Den var också sot, barnarbete, trasiga kroppar, städer utan avlopp, lungor fyllda av koldamm och ett energisystem som så småningom började förändra hela planetens klimat.
Det är här framstegsidén blir dubbel.
Vi kan inte avfärda den. Moderniteten har gett oss sådant som tidigare generationer knappt kunde drömma om: lägre barnadödlighet, längre liv, bättre medicin, utbildning, belysning, värme och transporter.
Men vi kan inte heller dyrka framsteget okritiskt. Samma uppfinningskraft som ger oss vaccin ger oss bomber. Samma kunskap som gör jordbruket effektivare kan ge övergödning och monokulturer. Samma fossila energi som befriar oss från muskelarbete binder oss vid koldioxid.
Framsteget är inte en ängel. Det är en motor. Och en motor bryr sig inte automatiskt om vart den driver oss.
När utveckling blev tillväxt
Under 1900-talet kopplades framsteget allt starkare till ett särskilt ord: tillväxt. Bruttonationalprodukten växte fram som mätinstrument i samband med 1930-talets depression och behovet av att förstå vad hela ekonomier kunde producera.
Efter andra världskriget blev tillväxt nästan ett fredsprojekt. Om ekonomierna växte kunde lönerna stiga, välfärdsstater byggas och konflikter mildras.
Utvecklingen fick en siffra. Och siffran blev en berättelse. Ett land som växer är på väg framåt. Ett land som inte växer har problem. En regering bedöms efter kurvor. Framtiden mäts i procent.
Vad betyder framsteg nu?
Det är inte svårt att förstå logiken. Fattigdom är inte romantiskt. Den som saknar el, rent vatten, mediciner, skolor och trygg matförsörjning behöver en sak: materiell förbättring.
Men när ett samhälle redan är rikt, blir frågan svårare. Vad betyder framsteg då?
Är det att konsumera mer, bygga större, flyga längre och byta telefon oftare? Eller är det renare luft, mer tid, mindre ensamhet, stabilare klimat, bättre vård och människor som faktiskt orkar leva sina liv?
Herons lilla kula snurrar fortfarande i historiens marginal. I den finns en framtid som aldrig hände. Ett Rom som aldrig byggde järnvägar.
Men den påminner oss om något viktigt: det räcker inte att något är möjligt. Ett samhälle måste också se möjligheten, vilja använda den – och förstå vad den sätter i rörelse.
I dag är vårt problem inte längre att ingenting händer. Vårt problem är att nästan allt händer för fort eller för mycket.
Och därför måste människan kanske lära sig att framtiden inte blir bättre bara för att den kommer snabbare och har mer av allt.
Vad betyder utveckling och framsteg för dig? Tycker du vi går framåt för fort eller kanske till och med för långsamt? Berätta hur du tänker i kommentarsfältet.
