Våren 2024 tog Pedersöre kommunstyrelse ett historiskt beslut. Två prideflaggor skulle hissas, en vid kommungården och en vid Sursik skola med elever i årskurserna 7–9.
Det här var ett dåligt beslut, ansåg Hanna Lantto, då 16-årig elev i skolan. Hon började samla in namn mot flaggningen vid skolan.
Av skolans 564 elever satte 300, alltså över hälften, sitt namn på Lanttos lista.
– Det säger ganska mycket om inställningen som ungdomar har här. Folk håller inte med minoriteters åsikt om att det ska flaggas, säger Hanna Lantto.
Hanna Lantto ogillar att Pedersöre kommun fortsätter hissa prideflaggan:
Namninsamlingen lämnades in till kommunen, med följande text:
- Vi vill inte att prideflaggan hissas på Sursikbacken.
- Vi vill att Sursik skola ska vara neutral.
- Varför tänker ni mer på dem som hör till regnbågsfärgerna än på dem som vill vara sitt biologiska jag och heterosexuella?
Trots namninsamlingen hissades flaggorna som planerat, men de hann bara vaja en timme innan de försvann.
Malin Henricson, informatör vid Pedersöre kommun, agerade snabbt. Hon ringde grannstaden Jakobstad för att fråga om de hade en flagga att låna.
Malin Henricson berättar om dagen då flaggan försvann:
Dömdes för att ha förstört prideflagga
Samtidigt hade mannen som for i väg med kommunens flaggor identifierats av polisen. Han lämnade tillbaka flaggorna samma kväll, men hade då huggit i dem med yxa och dränkt dem i urin, ruttna ägg och dynga.
Mannen, som är i medelåldern och bor i kommunen, dömdes sommaren 2025 för skadegörelse.
Han menade att gärningen var en protest mot kommunens beslut att prideflagga, men enligt tingsrätten var gärningen delvis riktad mot en minoritetsgrupp. Därför skärptes straffet till 45 dagsböter.
Att pridesymboler och -flaggor utsätts för skadegörelse är inte ovanligt. Enligt människorättsorganisationen Seta, som arbetar för hbtqia+-personers rättigheter i Finland, sker trakasserier vid vartannat arrangemang.
Vanligast är att flaggor eller annonser rivs sönder eller bränns upp, och att hatretorik sprids på nätet. Enligt Seta är det oftast unga män som ligger bakom.
Även om trakasserierna är många polisanmäls de sällan. I fjol ordnades 67 pridearrangemang. Vid 29 av dem noterades trakasserier, men bara sju trakasserier ledde till en polisanmälan.
Tre unga män misstänkta för hets mot folkgrupp
Av de sju händelser som polisanmäldes i fjol inträffade en under Vörådagarna. Tre unga män välte då en flaggstång med en prideflagga och lyckades sätta den i brand innan några vuxna privatpersoner fick stopp på dem.
De tre är identifierade och i åldern 15–18 år. De utreds som misstänkta för skadegörelse och hets mot folkgrupp, vilket innebär att man offentligt hotar eller uttrycker förakt för en grupp på grund av till exempel sexuell läggning.
Förundersökningen mot de unga männen pågår fortfarande.
– Ärendet framskrider troligen till åtalsprövning inom några månader, säger kriminalkommissarien John Forslund vid Österbottens polisinrättning.
Anna Magnusson, ordförande för Regnbågsallians Svenskfinland, beklagar att trakasserier fortfarande är vanliga vid prideevenemang.
– Det är jättetråkigt. Anmälningar leder dessutom sällan till fällande domar. Det sänder en signal om att man lätt kommer undan, säger Magnusson, som är orolig för att våldsspiralen växer.
Enligt Magnusson behöver händelserna i Vörå och Pedersöre inte betyda att det är sämre ställt med toleransen i Svenskfinland än i övriga Finland. Men när pride har kommit till mindre orter och landsbygden, kommer nya personer i kontakt med arrangemangen.
– När en symbol syns mer frågar man sig om den hotar mig på något vis. Så jag förstår var ifrån rädslan kommer, säger Magnusson.
Ser flaggan som provokation
Hanna Lantto började samla namn för att hon inte känner sig trygg med prideflaggan. Hon ser den som en provokation mot de heteronormativa.
Varför är du inte bekväm med prideflaggan?
– Den representerar dem som är bisexuella och har annan sexualitet. Min ståndpunkt är att trygga familjelivet mellan en kvinna och en man. Jag tycker inte att prideflaggan representerar de värderingarna.
Hanna Lantto är medlem i Kristdemokraternas ungdomsorganisation. Hon är i dag 18 år. Lantto är fortfarande kritisk till att det flaggas utanför skolan och beskriver det som en ideologisk handling som ökar polariseringen.
– Det blir mer aggression och hat mot dem som är emot.
”Prideflaggan behövs i skolan”
Trots att det gått 26 år sedan Helsingfors Pride ordnades för första gången har alla inte förstått betydelsen av regnbågsmanifestationerna, säger Anna Magnusson.
– Det finns absolut mycket att prata om ännu, även om det är tröttsamt när det lätt uppstår läger och diskussionen stagnerar.
Magnusson vill ändå bemöta några av Hanna Lanttos argument. Till att börja med är regnbågsfrågan ingen ideologi. Flaggan bör få synas eftersom varje skola har regnbågspersoner.
– Om skolan ska vara för alla, ska skolan visa att alla är bra som de är. Om skolan tiger, så signalerar man till regnbågsunga att skolan inte är en plats för dem, säger hon.
Dessutom har majoriteten, de könsnormativa och heterosexuella, ett ansvar att värna om minoriteterna, säger Magnusson, som skarpt tillbakavisar påståenden om att pride skulle handla om att göra alla till bögar.
– Målet med regnbågsflaggor i kommunerna är inte att bli av med heterobefolkningen. Kritikerna borde fråga sig varför de skulle fara illa av att de tillåter andra att vara sig själva.
När Pedersöre ändrade sitt flaggdirektiv var det för att visa stöd för dem som lever i en regnbågsfamilj, eller på annat sätt hör till en sexuell minoritet eller en könsminoritet. Rösterna föll då sju mot fyra.
I enlighet med det beslutet hissas prideflaggorna åter den första vardagen i juni.
Prideflaggan symboliserar allas lika värde, men väcker också starka känslor som artikeln visar. Hur kan vi föra en respektfull diskussion om värderingar och symboler när vi tycker helt olika? Vad har du sett fungera? Berätta i kommentarsfältet hur du resonerar, och kom ihåg att hålla en saklig och respektfull ton mot andra i tråden.