År 1931 hittar skolgossen Leo Löfman en avskuren hand i en källa vid Tattarmossen i Helsingfors. Det makabra fyndet förbryllar polisen, men trots undersökningar lyckas man inte förklara varför handen hamnat i källan, än mindre få reda på vem som står bakom dådet.
Ett år senare gör några lokala chaufförer halt vid en sandgrop som ligger vid Tattarmossen. Väinö Toivonen känner sig törstig och eftersom han vet att det ligger en källa med friskt vatten i närheten stegar han dit för att släcka sin törst. Precis när han ska skopa vatten med sin hand, får han syn på ett tumme som ligger på botten av källan.
Toivonen återvänder till sina kamrater och tillsammans bestämmer de sig för att tillkalla polisen som genomsöker källan. Nu hittas ett huvud, nio händer, nio fötter och tolv fingrar.
Fascism och fantasier
Undersökningarna vid Tattarmossen utgör upptakten till ett av Finlands märkligaste brottsutredningar, med tillhörande spekulationer och omfattande skriverier runt om i världen.
Nu redogör författaren Aki Ollikainen för händelserna vid Tattarmossen i sin bok Tattarisuon noitapiiri.
Ollikainen skriver om polisarbetet som till en början stampar på stället, men i sin bok fångar han också upp den spända politiska stämningen i Finland på 1930-talet och den fullständiga avsaknaden av pressetik.
På 30-talet verkar man få skriva vad som helst om vem som helst, utan att belägga sina påståenden med fakta eller research.
Fallets makabra karaktär sätter folks fantasi i rullning, och till och med högt skolade läkare och docenter som Göran Hjelmman och Magnus Hammarström serverar huvudlösa förklaringar om galna lustmördare och hemliga riter.
Polisen famlar i blindo
Polisen har dragit sina egna slutsatser och kommit fram till att likdelarna troligen härstammar från bårhuset i Berghäll och att den skyldiga är bårhusets vaktmästare Johan Emil Saarenheimo.
En veritabel hetsjakt på Saarenheimo tar vid, men trots att vaktmästaren sitter anhållen och förhörs av polisen upprepade gånger hittar man ingenting som kan binda honom vid dåden. Utredningen stampar på stället och polisen utfärdar en belöning på 10 000 mark åt den som kan komma med ett avgörande tips.
Ollikainen citerar ett flertal brev som sänts till polisen. Grannar och människor som betett sig konstigt utpekas som gärningsmän, men resultatet förblir klent och det mesta verkar bygga på ren sensationslystnad och fantasier.
Ett genombrott i utredningen
När Saarenheimo avskrivs från fallet börjar man istället rikta blickarna mot Malms begravningsplats. Vid den här tiden begraver man fattiga i långa linjegravar som står mer eller mindre öppna tills linjen fyllts med tillräckligt många kistor.
För att ta reda på om de funna likdelarna härstammar från Malms begravningsplats utför man provgrävningar. Samtidigt börjar man bevaka kyrkogården även nattetid ifall likskändarna får för sig att återvända.
I en gammal intervju från början 1980-talet berättar den 84-årige pensionerade polismannen Ivar Hedman för Yles reporter om hur polisen slutligen fick napp.
– Klockan elva på kvällen väntade vi utanför en bostad på Josafatsgatan 7. När invånaren uppenbarade sig bad vi honom visa vad han hade i sina fickor. Där låg ett avbrutet kors från en kista.
Den misstänkte Vilho Kallio förnekar all inblandning, men när polisen återvänder till kyrkogården finner de fort att korset som legat i Kallios ficka härstammar från en kista på begravningsplatsen. Polisen verkar ha funnit sin gärningsman, men fallet är ingalunda löst.
Konspirationsteorier förr och nu
Aki Ollikainen har gjort ett grundligt jobb när han dokumenterar Vilho Kallios tidigare livsöden.
Kallio har en dragning åt det mystiska och ockulta och tillsammans med några likasinnade ingår han i en sekt som är övertygad om att offrade kroppsdelar i en källa i Tattarmossen ska bidra till lycka och välstånd inte bara för dem själva, utan för hela mänskligheten.
Det är en mycket märklig sammanslutning som framträder i Aki Ollikainens bok. Vilho Kallio och sektens profetissa och andeskådare Ida Widen verkar ha inspirerats av 1930-talets teosofiska rörelse och domedagsstämningar, men mycket verkar förvirrat, hemvävt och härstamma ur sektens tilltagande isolering och Widens förvirrade syner.
Tattarmossens trollkrets får mig att tänka på QAnon och den paranoida uppfattningen att vår världsordning styrs av en dold och ond elit.
Också Kallio och Widen verkar ha drivits av sina egna konspirationsteorier och bisarra idéer som inom kretsen framstår som logiska, men som i omvärldens ögon framstår som just bisarra och farliga.
Aki Ollikainens bok visar med all tydlighet att de turbulenta årtiondena i början av förra seklet var en utmärkt grogrund för extremrörelser. Tattarmossens trollkrets faller sönder på grund av inre stridigheter, misstro och polisens ingripande, men hundra år senare fortsätter den att fascinera av många olika anledningar.
Om man bortser från de bisarra och motbjudande ritualerna framträder en liten skara fantaster som är övertygade om att de har rätt och alla andra har fel.
Just den här självsvåldiga och extrema uppfattningen känns i dag tyvärr alltför bekant, liksom den politiska grogrund där tankar av det här slaget kan frodas.