I en oansenlig byggnad vid Londonförorten New Maldens huvudstråk jobbar Hyunmi, dotter till nordkoreanska föräldrar, på människorättsorganisationen Connect North Korea, CNK.
Organisationen hjälper nordkoreanska avhoppare med allt från språk och visum till hur man betalar räkningar.
Det är strikt fotoförbud i lokalerna. Hyunmi vill inte vara med på bild.
– Jag vet att man inte tror det, men Nordkorea är ett väldigt farligt land, säger hon.
Hon för oss till tre avhoppare som tysta i en hörna väntar på oss för att bli intervjuade.
Hyunmi tolkar, men det börjar dåligt.
Jag frågar Min Jee, en kvinna i fyrtioårsåldern, hur länge hon var i Kina efter flykten från Nordkorea. Genast fylls hennes ögon med tårar.
– Du får inte ställa frågor om Kina. Det är den värsta perioden i hennes liv, tolkar Hyunmi.
– Hon hoppade från fjärde våningen när den kinesiska polisen var efter henne. Hon håller fortfarande på med rehabilitering.
Från överflöd till svält
Jag ber om ursäkt och vänder mig till den äldre kvinnan Myeong-soon. Hon är född 1959.
Nordkorea var under uppbyggnad, det fanns en stark kollektiv anda. Det gick framåt för landet.
– Jag har levt i ett Nordkorea som var så rikt att vi kunde slänga godis, till att det blev riktigt dåligt.
Hennes man arbetade i gruvan, hon var hemmafru. De fick två barn, en son och en dotter.
Som kvinna var det hennes uppgift att ställa mat på bordet, men efter att matransoneringssystemet plötsligt upphörde efter Kim Il Sungs död 1994 blev varje dag en kamp för överlevnad.
Men regimen valde att kalla 90-talets svältkatastrof för den svåra marschen, och använda det som ideologiskt verktyg för att uppmana befolkningen att uthärda på egen hand.
Folk svalt ihjäl i miljoner. Myeong-soon och hennes man såg ingen annan utväg än att ta sig till Kina.
Som många nordkoreanska föräldrar vid den här tiden lovade de sina barn att snart återvända med mat och godis.
Oftast kom föräldrarna aldrig tillbaka.
Lilla Pyongyang
Vi har åkt till det som i brittisk media kallas Lilla Pyongyang efter Nordkoreas huvudstad, den sömniga förorten New Malden.
Där bor numera flera hundra nordkoreaner i små engelska hus.
New Maldens huvudgata kantas av koreanska restauranger, matbutiker, kaféer, hårsalonger inrymda i engelska låga hus och ett stort antal koreanska kyrkosamfund på sidogator.
Till England kom de första avhopparna 2004. De kunde inte ett ord engelska, deras utbildningar innehöll för mycket ideologi för att kunna byggas vidare på.
Skotten Michael Glendinning bodde i Seoul ett par år runt 2010-talet. Då kom han i kontakt med mänskliga rättighetsorganisationer för nordkoreaner.
Tillbaka i England lät han grunda Connect North Korea.
– Vi valde att placera oss i New Malden, i hjärtat av det nordkoreanska exilsamhället. I dag bor runt 95 procent av Storbritanniens nordkoreaner i New Malden, säger han.
Sida vid sida men inte ihop
Det är inte bara nordkoreaner som bor i New Malden. Faktum är att Lilla Pyongyang växte fram till följd av sydkoreaners tidigare etablering i orten.
I dag bor tiotusentals sydkoreaner alltjämt i New Malden. Och för första gången i Europa lever sydkoreaner och nordkoreaner sida vid sida.
– Folk säger att New Malden visar hur nordkoreaner och sydkoreaner kan leva ihop, men så är det inte riktigt. Delningen av Koreahalvön är komplex, och den försvinner inte bara för att de möts i England, säger Michael Glendinning.
Changbok Lee kom till Storbritannien 2007. Han placerades i Leeds, men drogs snart till New Malden. Han har både sydkoreanska och nordkoreanska vänner. Men han säger också bestämt:
– Sydkoreaner har en lyxig livsstil och klagar över minsta lilla grej. De riktar in sig på ett specifikt yrke, och om de inte får det vill de inte jobba, medan vi nordkoreaner kommer tomhänta och kavlar upp ärmarna.
Han berättar att han har jobbat med flytt, bygg och service.
– Här i England är nordkoreaner starka. De klarar sig bra, och äger i dag både restauranger och livsmedelsbutiker.
Smakerna för dem tillbaka till Nordkorea
Vi ber dem visa oss en nordkoreansk restaurang, och snart slår vi oss ner på restaurang Midan, på huvudgatan, som ägs och drivs av ett nordkoreanskt par.
Koreanska smårätter ställs på bordet.
– I Nordkorea sötar man inte maten, säger de med låg röst.
De vill att vi ska förstå att maten på den här restaurangen smakar mer sydkoreanskt än nordkoreanskt.
Dock finns det en rätt som de alla beställer. Smakerna för dem rakt tillbaka till Nordkorea: blodkorv.
I Kina lyckades Myeong-soon återförenas med sina barn, och 2007 kom familjen till Storbritannien. De hörde snart talas om New Malden och flyttade hit.
Myeong-soon säger att hon inte har några problem med att berätta för brittiska myndigheter att hon är från Nordkorea.
– Men för andra döljer jag det eftersom jag vet hur man ser ner på Nordkorea, alla vet att det är ett dåligt land. Det enda som gör mig stolt över att vara nordkorean är att det ger oss rätten att bo här.
Återförening
Vi vet att Hyunmi inte vill bli intervjuad. Men jag frågar vad som hände efter att deras föräldrar lämnat dem i Nordkorea. Hon svarar rakt på.
– Efter att våra föräldrar varit borta i två år tog vår morbror oss upp till gränsen. Jag var åtta år, min bror tretton. En flyktförmedlare vadade med oss över floden till ett människosmugglarhus. De sa att om vi inte fick tag i våra föräldrar skulle de skicka tillbaka oss. Vi skulle inte klara oss i Kina utan dem. Jag grät.
Hur gick det?
– Vi fick tag i vår mamma, och sedan vår pappa.
Myeong-soon blir mer pratsugen under måltiden.
– Inte en dag går utan att jag tänker på släkt och vänner i Nordkorea. Jag ber. Jag vill veta vad som händer, om de lever. Jag vill träffa mina gamla vänner och familj, och att vi ska återförenas på Koreahalvön.
Efter lunchen berättar Hyunmi att hennes mamma bett henne att berätta för oss att hon känner en kärlek som hon aldrig upplevde i Nordkorea. Kärleken var till för Kim Il Sung, inte människor emellan.
– Min mamma är så tacksam. Hon vill bjuda hem er till sig, säger Hyunmi.
Din mamma?
– Åh, du visste inte? Det är min mamma, säger hon och pekar på Myeong-soon.