Att besöka Theatertreffen-festivalen i Berlin är som att stiga in i en värld där det känns att teater är en central konstform.
Det handlar om samtalskulturen. Att man efter en föreställning får möta skådisensemblen som nyss stått på scenen. Fast klockan närmar sig midnatt sitter man tillsammans med ett hundratal andra i foajén där baren är öppen så länge det behövs.
Men framför allt handlar det om att scenkonsten får och ska utmana, både känslomässigt och intellektuellt.
Då jag träffar Berlinteatern Schaubühnes chefsdramaturg Maja Zade (bekant från pjäsen Status Quo på Lilla Teatern) berättar hon att det hänger ihop med en tradition som går tillbaka till 1800-talsförfattare som Goethe och Schiller. De formulerade idén om att teater både ska bilda människor och få dem att fundera på sina liv. Och den idén lever fortfarande kvar.
‒ Här ska teatern vara intellektuell, slår Zade fast.
Just det kan fortfarande inspirera också teaterfolk från Finland.
Under veckan i Berlin mötte jag bland annat regissören Janne Pellinen, som kommit till festivalen tillsammans med en grupp teatermänniskor från Finland.
Det som lockar är det faktum att det handlar om en så rik teaterkultur, med exempel på scenkonst som man ännu inte ser något av i Finland.
Här samlas också väldigt många gäster och studerande från hela Europa. Det, berättade han, gör just den här festivalen till en utmärkt plats för diskussioner om teater.
Juryn kollat in 739 premiärer
Den drygt 60 år gamla Theatertreffen-festivalen samlar spelårets tio ”mest beaktansvärda” produktioner från Tyskland, Schweiz och Österrike. Urvalet görs av en kritikerjury på sju personer, som under ett år kollat in 739 (!) premiärer.
Och festivalen lockar fortfarande. 99,3 procent av närmare 15 000 festivalbiljetter såldes, och journalister från femton länder fanns på plats.
Själv hinner jag se fem föreställningar. Två av dem var runt åtta (!) timmar långa.
Kan det vara någon idé med en sådan spellängd? Kan åtta timmar erbjuda något man inte hinner med på två–tre timmar?
Svar: Ja!
Den mängden timmar kan på ett helt speciellt sätt tvinga en att släppa kontakten till världen utanför, tvinga en att låta sig sugas in i den värld som byggs upp på scenen, bli en del av konstverket och de tankar det serverar.
Teater där publiken serveras både mat och dansparty
Festivalens mammutsatsning i år var Münchner Kammerspieles Wallenstein, Friedrich Schillers tredelade verk från 1792 om det trettioåriga kriget (1618–48) och fältherren Wallenstein som väljer att söka avtal med den svenska fienden. En historia som behandlar krigets vansinne, hur krig föder krig.
Det speciella här är hur Schillers berättelse kopplas ihop med ryska Jevgenij Prigozjins väg från hotdogförsäljare till rollen som Putins kock och Wagner-privatarméns krigsherre. Också han fick makt men vände sig mot sin ledare, och mördades.
Då vi sätter oss i salongen möts vi av mannen som har forskat i Wagner-armén och i en kvart med hjälp av rikligt bildmaterial berättar om Wagners roll i världens krig.
Sedan rullar man fram ett fungerande storkök där hela ensemblen i ytterligare en kvart bygger vidare på ”Putins kock”-idén och tillreder en stor osso buco-middag.
Prigozjins middagar och fester i hans Russian Kitsch-restaurang blir också publiken en del av.
Halvvägs in i föreställningen bjuds alla in till en storfest på scenen där ensemblens rockband bjuder på dansparty, och under en av pauserna får ett tjugotal delta i en middag på scenen. Tio av dem stannar sedan kvar på scenen när spelet fortsätter, för att läsa några sidor repliker innantill.
Så kan man också involvera sin publik.
Fantastisk avslutande monolog
Det som den halvt omänskliga speltiden bär med sig är just att det finns plats för så mycket, man hinner fördjupa och bredda utan att det någonsin känns stressat.
Det är Wagner och Ukraina, samtal om krigens profitörer, det är dockor som gestaltar hur man i krig utan egen vilja styrs av högre makter, trummisen som live skapar ljudbilder, scener som spelas ute på stan och förmedlas per video, ett 80 sidor tjockt makalöst programblad med ett dussin sidor långt fotoreportage från Ukraina som man kan studera under de tre pauserna.
Och efter närmare sju timmar, då man försökt omfatta väldiga mängder information och känslor, kommer en avslutande halvtimme då en ensam skådespelare tonar ner det hela, intimt och intensivt berörande trollbinder hon åskådarna i den jättelika salongen.
Det är Katharina Bach som hela kvällen varit klädd till skoningslös manlig krigsherre, med skallig mask över hjässan och en väldig sixpack-gummikonstruktion runt kroppen.
Till slut klär hon bit för bit av sig våldets rekvisita.
Att få av sig den väldiga gummikonstruktionen blir en fysiskt plågsam handling som hon utför medan hon försöker uttala nyckelrepliken; Människan är större än kriget.
Till slut står hon naken framför oss och förklarar hur man försökt beskriva det fasansfulla med krig, det är långa citat av den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, fram till ett avslutande förtvivlat ”hur förklarar man krig för ett barn”.
Efter dryga sju timmar lämnas vi med de orden.
Ibsen som postdramatiskt totalkonstverk
Men det finns också andra sätt att fylla åtta timmar på en teaterscen.
Ett exempel är omtalat också för att det inte fick plats på festivalen, vilket många kallat en skandal. Men Volksbühne-teatern valde att på nytt ge uppsättningen plats på repertoaren samtidigt med Theatertreffen.
Det handlar om kulttrion Vegard Vinge (regi), Ida Müller (scenografi) och Trond Reinholdtsen (ljud), som i tjugo års tid skapat totalkonstverk av den norska dramatikern Henrik Ibsens verk.
Nu har turen kommit till Peer Gynt, historien om killen som ska erövra världen, en bild av manlig hybris och hans världsresa fylld av möten och hallucinatorisk folktro.
Någonstans har PG beskrivits som den norska litteraturens kåtaste figur, och det gör uppsättningen det maximala av.
Allting börjar med regissören som med höga varv promenerar omkring och i tio femton minuter upprepar ”wiederaufnahme” (återupptagande av produktionen). Liksom alla andra bär han på en grotesk ansiktsmask, rusar omkring i salongen från och till en väldig duk med en tecknad karta över pjäsens handlingsplatser, en duk som han snart ber någon i publiken komma upp och måla över med tjock svart färg.
Snabbt tvingas man in i ett totalkonstverk där ljud och bild och agerande är maxat.
Som den osannolika scenbilden, en blandning av popkonst och seriestrippar, otroligt detaljerat målade vyer som täcker varje millimeter av väggar och golv med färg.
Det ser vi till en början för all del inte mycket av. Det är först efter två och en halv timme som ridån går upp, ytterligare en scenbild uppenbarar sig efter fem timmar.
Plågsamt splatterbildspråk
Uppsättningen väljer att ta fasta på enskilda teman och idéer ur pjästexten, och sedan blåsa upp dem in absurdum. Ofta med en ljudvolym som under stora delar av föreställningar tvingar mig att använda öronproppar specialdesignade för högljudda rockkvällar.
Detta utpräglade splatterbildspråk kan bli direkt plågsamt. Det är utdragna analsex-scener med extrema närbilder via videoprojektioner, det är mycket naket, många deciliter bröstmjölk som sugs och pumpas, våld och sex och desperat letande efter mening.
Under åtta timmar hinner man med mycket. Det är amerikansk 70-talsmiljö och flera klipp från den tidens krigsfilmer, vi får höra Reijo Taipales Satumaa (ingen aning varför), PGs kärlek Solveig bjuder i en lång vacker scen på en opera-aria till balettkoreografier, en lång sekvens med Solveigs pappa som rör sig bland publiken och lite hotfullt upprepar Du willst meine Tochter haben (du vill ha min dotter) framför den ena efter den andra åskådaren.
Åtta timmar utan paus, men det är fritt fram för publiken att lämna och återvända till salongen.
I foajén håller baren öppet, där samlas stora grupper för att samtala om vad man upplever, vissa har tagit matsäckar med sig, själv tar jag en promenad runt Volksbühne-teatern, köper ett glas vin, och återvänder in till totalupplevelsen.
Då kanske jag har missat scenen där PG försöker kastrera sig själv. Eller så kanske den scenen hade fallit bort. Det spelar inte så stor roll. Det här är som att vandra in i en mörk skog där du inte har någon aning om vad som väntar bakom nästa trädstam. Det är den allomfattande helhetsatmosfären som betyder något, och som jag kan och måste tolka på mitt eget sätt.
Abrupt slut efter åtta timmar
Varje kväll lär skilja sig från varandra, förutom vad gäller spellängd.
Efter åtta timmar sätter man punkt, oberoende av hur långt i pjäsen man hunnit. Just min kväll hinner man så där drygt halvvägs, sedan promenerar en rad med tecknade soldater fram på en väldig filmduk, med Go for it, and kill mässande ur högtalarna.
Och poff. Mörker. Slut.
Det här är scenkonst som extrem motpol till det traditionella. Genialt och meningslöst om vartannat. Ett forskningsprojekt som utmanar synen på vad scenkonst kan vara, samtidigt skön och hemsk att ha blivit en del av. Ett helhetskonstverk byggt av postdramatik och performance och popkonst och seriestrippar och samtidens bildkonstscen. En form som utvecklats sedan tidigt 1990-tal och småningom knappast kan föras längre än det här.
Eller så kan den. Raden av gruppens Ibsenuppsättningar lär inte sluta här.
Det kan också vara lågmält
Theatertreffen var förstås också mycket annat. Ovanligt många romandramatiseringar, flera exempel på hur man kan behandla toxisk maskulinitet på en teaterscen, allt från Michel Houllebecqs Serotonin till Arthur Schnitzlers Fräulein Else.
Den senare gav exempel på hur tysk teater också kan vara lågmäld, med skådespelerskan Julia Riedler som i nittio minuter berättar historien om kvinnan som av sin far uppmanas gifta sig med en rik äldre man som kan betala pappans skulder.
Här involverar Riedler också snyggt publiken, från det att hon liksom försenad kommer till teatern och sätter sig i salongen där hon samtalar med andra gäster, eller upptäcker (påhittade) vänner i publiken som hon beskriver sin relation till.
Nästa år fyller Theatertreffen 63. Då försvinner den sex år gamla idén om att kvotera utbudet så hälften av de tio gästspelen är regisserade av kvinnor.
Kvoteringen sägs ha gjort gott, att fler kvinnliga regissörer därför fått plats på tyska teatrars stora scener. Festivalen har inte heller på länge dominerats av manliga så kallade regigenier så där som ännu på 00-talet.
Återstår att se hur många kvinnliga regissörer som får plats nästa år.
Tomas Jansson är scenkonstkritiker, som besökte Theatertreffen för första gången 1994.